Tis 7/9 - 2010Vid en sjö, där vi stannade till med bilen, på vägen ut till landet... En promenadslinga sträckte sig runt den, men vi hade bara tid att kolla en snabbis på utsikten - Doris väntade i bilen, och hade redan börjat känna sig lite dålig...
Ja, det är sant - jag har varit vid denna vackra plats!
Fre 10/9 - 2010Nytt golv i badrummet, så vi tog bilder så vi kunde visa Doris i sjukhussängen.
Lör 11/9 - 2010 - Shoppingrunda i BraeheadJag, Roberta, Julie, Agnes och Celine åkte till Braehead för en shoppingrunda... Jag köpte visserligen en mössa, men inte denna...
Sön 12/9 - 2010 - Loch LomondVi Au pairer tog oss en tågresa till vackra Loch Lomond.
Väntandes på båten... Det tyska gänget, Felicitas, Fabian och Agnes.
Och så kom båten!
På båten...
Loch Lomond...
Middag på Kinarestaurang. Fabian och Martin.
Fre 17/9 - 2010 - Ceilidh i Edinburgh.Min säng på hostelet, bland 38 andra. :-) Jag hade en stor kille i sängen under, och hela sängen rörde sig när han vände sig om!
Vårt hippie-hostel.
Ceilidh. Totalt tokgalet och underbart.
Lör 18/9 - 2010Hostelfrukost. Charlotta i mitten - svenskan jag träffade på Ceilidhn dagen innan.
Gänget, redo att upptäcka Edinburgh.
Edinburgh castle.
Utsikt.
Fulvia skuttade in i bild.
Oh, vilket fint monument!
Uppe på monumentet.
Fool on the hill...
Eh... Och hur ska jag komma ner igen...
Vackra berg i bakgrunden...
Vacker utsikt...
Det var brant...
Jag, Martin och Katia investerade i att få en bra utsikt över Edinburgh, från Nelson Monument...
Här kommer doughball Malin, tjollahopp, tjollahej, tjollahoppsansa...
Sön 19/9 - 2010En busstur i en gammal buss... En av de få saker som var öppna och tillgängliga, denna "open dors-day".
Tis 21/9 - 2010 Jag har avslutat min lilla shoppingrunda på Byers Road med en fika med mig själv, i ett mulet men varmt Glasgow. Ett mycket mysigt och trevligt ekologiskt café, där jag passade på att bläddra i en av de böcker jag köpte, som visar stadens utveckling över hundra år.
Ons 22/9 - 2010Träffade Italienskorna för en middag på onsdagskvällen.
Det var fullt på Ketchup... Så vi började med en drink på ett ställe i närheten, uppmärksamma på den dosa som skulle tjuta och blinka när ett bord blev ledigt... Jag provade en skotsk läsk som Italienskorna rekommenderade. Den smakade konstigt, men påminde om sockerdricka.
Roberta med sin italienska burgare.
Fulvia med mat.
Jag med burgare.
Flummgummorna...Jag har varit lite mindre bra på att uppdatera min blogg... Så nu blir det svårt för mig, dels att komma ihåg allt som hänt, och dels att sammanfatta det på ett bra sätt. Men med bilder till hjälp ska jag göra mitt bästa. :-)
7/9 -2010
På dagen åkte jag över till Paul för att hjälpa honom att föra över klippet där jag och Emma var med på nyheterna till en VHS - det behövdes någon som var vig nog att krypa bakom TV:n och mixtra, och för Paul med sitt ben var det en total omöjlighet att klara detta själv.
Så jag åkte dit, och vi fikade till att börja med, hade intressanta diskussioner om det undermedvetna, och om man kan begå brott i sömnen... Hann inte mer än det, innan telefonen ringde. Doris, som sa att hon kände sig sjuk...
Paul sa till mig att hon ofta ringde, så fort hon varit ensam en liten stund, och att det egentligen inte var så mycket mer än att hon ville ha sällskap. Men han påminde sig om "pojken som ropade varg", och åker ändå alltid dit, för säkerhets skull. Så vi åkte dit på en gång, och hon verkade till att börja med inte så illa däran. Vi bestämde oss för att ta bilen och åka ut till landet, och titta på lite fina omgivningar och kanske ta en fika. Det lät bra, tyckte Doris.
Men i bilen kände hon sig sjuk... Vi insåg, mer och mer, att det låg mer och mer sanning i hennes påstående om att hon kände sig sjuk. Vi åkte hem så fort vi kunde.
Eftermiddagen blev lång för Doris - hon kräktes i timmar, och vi ringde läkaren för ett hembesök. Hon kunde inte hitta en säker orsak till hennes tillstånd, och rekommenderade att hon skulle åka till sjukhuset för vidare undersökning. Jag kunde tydligt se på både Paul och Doris att sjukhus var ingenting någon av dem föredrog - de har fått nog av sjukhus de senaste två åren. Men läkaren vet bäst, det förstår de båda, och så fick det bli.
Jag åkte med Doris i ambulansen, och Paul åkte efter i bilen. Det var fullt på Western hospital, så det fick bli Stobhill, vilket ligger en lite längre bit bort, men är ett stort och fräscht sjukhus med nya byggnader. Men detta såg vi inte mycket av första natten... Vi anlände runt tio på kvällen, och vi visste att natten skulle bli lång... Vi satt i väntrummet, med en kasse med proviant, och väntade, väntade...
Fick gå in till henne, innan de hade börjat någon behandling. Hon var fortfarande sjuk, och dessutom förvirrad och rädd. En injektion mot kräkningarna, och plötsligt började hon skaka kraftigt med händerna, och hennes röst försvann till ett gurglande... Läkarna kom, och vi fick gå tillbaka till väntrummet.
Det blev en lång natt. Men när de till slut tog Doris till sovavdelningen såg hon något bättre ut, och vi kunde åka hem för några timmars sömn. Jag gick till säng halv sex på morgonen. Och upp kl. nio nästa dag, för att ta reda på vad som skulle hända...
De dagar som gått
De dagar som gått har varit mycket samma sak... Två besökstider per dag, och jag har gått på en eller två av dessa. Doris har sett frisk ut varje gång, förutom dagen efter hon har haft en lång natt med kräkningar... Då har hon varit trött. Annars - samma skämtsamma dam som alltid, som helst av allt vill hem så snart som möjligt.
Hon stannade på Stobhill i sex dagar, och visade inget tecken på sjukdom dessa dagar. Hon kunde börja äta igen, och ta ut alla slangar, och hon verkade tillbaka till det normala, om inte bättre till och med. Ingen förklaring till vad det var som var fel, förutom att det var en blockering i magen, som tydligen upplösts. Förmodligen förstoppning, trodde man.
Doris var lättad att få komma hem igen. Men oerhört förvirrad - första natten trodde hon att hon var kvar på sjukhuset, och tryckte på alarmknappen för sitt hemalarm. Det blev lite cirkus, men de som ringde upp förstod att det var ett misstag. Dessa tre första nätter var svåra för Doris pga. inkontinens nattetid och kvällstid - det blev mycket byten av kläder, sängkläder, skydd och annat. Efter tre nätter fixade min familj en annan kvinna att sova i rummet bredvid Doris - Anne Marie, hemhjälpen som är så duktig med Doris på morgonen. Vi hade en jättemysig kväll, med pyamasparty och målning av Doris naglar. ;-) Så sov jag en natt helt ostörd - och inte heller Anne Marie hade blivit väckt. Inkontinensen hade blivit bättre, vilket jag också märkt varje natt. Detta var tydligen vanligt hos äldre som precis kommit hem efter en tid på sjukhuset - ingenting permanent.
Men redan på torsdagen (Doris kom hem på måndagen), blev Doris sjuk igen - exakt samma sak. Vi ringde till hemdoktorn, som kunde komma efter några timmar. Vi satt och tittade på Påvens besök i Skottland, som visades på TV:n - så synd att Doris inte kunde njuta av det fullt ut; hon skulle verkligen älskat det!
Det blev samma sak igen - jag följde med Doris i ambulansen, Paul kom efter i bil. Denna gång till Western, vilket har fördelen att det är så nära. Åter igen väntrum... Men det kändes bättre den här gången - hon var inte lika dålig som förra gången. Och vi fick in henne till sjukhuset tidigare denna kväll, och vi visste att det inte var så allvarligt, eftersom hon haft exakt samma som tidigare - förra gången trodde vi nästan att vi inte skulle få se henne igen...
Inte lika sen kväll, och åter igen - pigg liten tant när man besökte henne på besökstiderna. Men denna gång gjorde vi det klart för dem, att det här håller inte - hon kan inte bli hemskickad för att bli sjuk varje vecka, och sedan få gå igenom den stressande processen med ambulans och sjukhus igen och igen och igen. Så denna gång skulle de verkligen försöka hitta orsaken.
Det är aldrig roligt med sjukhus, och särskilt inte för denna familj, som haft två tuffa år, med både Doris man och dotter som gått bort... Men dessa händelser har fört mig närmare familjen, särskilt Paul. Vi har blivit otroligt tajta. Som Doris sa en dag, när hon sedvanligt presenterar sina besökare för en förbipasserande sköterska: "Ursäkta mig, det här är min son... Och det här är hans flickvän (pekar på Maureen), och det här är hans bästa vän (pekar på mig)". :-)
Som sagt, mina dagar har inte varit så värst händelserika - mycket sjukhus. Men jag har gjort en del äventyr, som jag redogjort för i bilderna ovan, och som jag ska förklara lite närmare.
Tis 7/9 - 2010
Första dagen Doris blev sjuk... Vi åkte ut till landet därinnan, och bilderna ovan visar en av de vackra platser vi såg - ett promenadstråk runt en vacker sjö, där folk promenerade eller cyklade runt. Underbart vackert!
Fre 10/9 - 2010
Det var avtalat att en man från kyrkan, Sandy, som är allmänt händig, skulle hjälpa oss att lägga golven i Doris badrum. Så det fixades på torsdagen och fredagen. Grundjobbet på torsdagen, och vi köpte golvet samma kväll. Det tog fem minuter i affären, och sedan hade vi vårt golv! Wow, så fort det gick... Sedan kom Sandy tillbaka på fredagen för att lägga det. Och resultatet syns ovan.
Lör 11/9 - 2010
En av de två dagar jag inte besökt sjukhuset... Jag spenderade hela dagen i Braehead med Italienskan Roberta, som jag träffat i kyrkan. En underbar tjej! Hon frågade mig om jag inte ville följa med och shoppa, och samtidigt träffa lite nya människor - tre tyskor; Julie, Agnes och Celine. Trevliga, men jag kunde tyvärr inte tyska, så en del samtal kunde jag inte delta i. Roberta förstår tyska bra, så för resten av gänget blev det naturligt. :-) Det var en trevlig dag - stort shoppingcenter! Jag hittade en vintermössa, vilket jag behövde - jag har inte några vinterkläder alls! Sedan blev det lite andra kläder också... :-)
Sön 12/9 - 2010
Den andra dagen utan sjukhusbesök - en heldag med Au pairerna från lunchträffen, och vi bestämde oss för att åka till Loch Lomond - Skottlands största Loch, känd för sin skönhet. Vi kom dit, kollade i informationsbutiken + souvenirbutiken, och jag kom ut med en skotsk sångbok och en bok med skotska smultronställen. :-) Sedan blev det båttur - två timmar, den längsta. Det var trevligt - kallt att stå ute bara! Tur att det fanns en innehytt uppe på båten, med fin utsikt, och en bar där nere, där vi kunde avnjuta te och kaka. :-)
Efter den härliga båtturen, blev det till att skynda till tåget - spring spring! Sedan tillbaka till Glasgow.
Vi hade skojiga tågresor, med många skratt åt de roliga stationsnamnen... Längst ner i detta blogginlägg kan du se en film med exempel på namn, som med lite fantasi kan bli riktigt skojiga. :-)
Jag, Emma, Fabian, Martin och Felicitas stannade sedan i Glasgow och åt middag på en kinarestaurang... Mums! Jösses, alla blev tysta, och maten bara for ner. Jäckligt gott!
Sedan hem... Missade sista tunnelbanan med 5 minuter... Jag letade och letade efter en buss, hittade ingen... Och det var iskallt... Så William kom till min undsättning. :-) Han placerade mig i en taxi, och jag kunde komma hem till värmen i vårt hus. :-)
17/9 - 2010
Dags för månadens Ceilidh! Och den första för min del! Halv sju tog jag och ett gäng au pairer (Agnes, Katia och Coline) tåget till Edinburgh - vi planerade att först hitta till hostelet och lämna våra väskor, och sedan gå till dansen, som skulle börja åtta-halv nio. Vi hittade till hostelet, och en buss som skulle leda oss till närheten av dansstället. Och sedan vandrade vi... och hade ingen aning om vart vi skulle gå. Efter mycket gissa, och mycket fråga, hittade vi till sist - det var inget enkelt ställe att hitta till! Vi var där efter kl. nio... Men fick ändå komma in, som tur var - våra biljetter var förbokade. :-)
Vad kan man säga om Celidh... Tokig, traditionell, skotsk dans... Mycket dans i ring och armkrok, i lustiga formationer, och partnerbyten genom att polka in i full fart in i den orediga massan med människor... Man lägger krokben för varandra i farten, och det är helt enkelt tokigt... Men sjukt kul!
Dansen slutade vid kl. 12, och vi au pairer samlades och delade upp oss på två taxis som skulle ta oss till hostelet. Värt det! Men Fulvia, som jag träffade på dansen, och som kände Roberta, tyckte vi kunde gå, och gärna till någon pub eller så däremellan. ;-) Men vi andra var lite latare än så. :-) Och det finns en morgondag, som skulle gå till att upptäcka Edinburgh. Några killar försökte få med oss till en pub, men jag ville bara hem och sova... Så skotsk är jag inte, i den meningen!
Tillbaka på hostelet samlades vi i hostelbaren för att diskutera morgondagen och äta chips och dricka (jag varm choklad, eftersom jag inte är så förtjust i starkdryck), och sedan gick vi ganska snart i säng. 38 sängar i det rum där vi skulle sova... Jag hade trott att det skulle vara livligt. Men nejdå - mörkt och knäpptyst. Att sova var inte så svårt. :-)
Lör 18/9 - 2010
Vi vaknade ganska tidigt allihopa - vi hade sagt att vi skulle träffas halv tio vid hostelfrukosten, men ljuset i rummet gjorde att vi vaknade lite innan. Så jag unnade mig en dusch, och vi fick oss en tidigare frukost än planerat. :-)
Igår på Ceilidhn träffade jag en svensk från Karlskrona - Charlotta. Hon bodde i Crief, som ligger mellan Stirling och Perth. Och det visade sig att vi hade mycket gemensamt - ex. gick vi båda en estetisk linje på gymnasiet, tyckte om samma musik och mycket annat... (Det visade sig när vi flummade och sjöng Hönan Agda på lunchstället senare denna dag...) ;-)
Hon hade planerat sällskap med en norska som hon kände sedan innan, men som blev sjuk under Ceilidhn igår... Så hon hade en dag i Edinburgh utan sällskap, och hängde på vårt au pairgäng. Det var trevligt!
Vi började med att gå till slottet. Vi gick inte in, men kikade på utsidan och i slottsbutiken. Sedan gick vi genom Edinburghs gator, tittade in i en kyrka, och senare hittade vi vårt lunchställe - och vi gick in lagom till att regnet kom! Och när vi var klara kom solen fram igen - perfekt timing!
Vi gick upp på en utkikspunkt, med vackra omgivningar. Härlig arkitektur, och dessutom ett riktigt utkikstorn! Det tog jag, Martin och Katia vara på, och betalade 3 pund för att få oss ett utkik. :-)
På tillbakavägen gick vi för att se om Charlotta kunde ändra sin buss till en tidigare den kvällen... det gick inte, men hon kunde kanske få plats på en tidigare buss med den biljett hon hade, i mån av plats... Vi fick hålla tummarna!
Tillbaka till centralen, där vi väntade in en annan tjej... Tittade på killar som braekdansade på asfalten. Spännande!
Och vips, dags att åka hem för mig och Martin - jag skulle till sjukhuset för att hälsa på Doris, och Martin skulle vara barnvakt. Det blev ett snabbt farväl av alla, och sedan sprang vi till tåget. Det var en trevlig tågtur, och jag och Martin diskuterade meningen med livet och annat. Han är en intressant och trevlig person, som är rolig att spendera tid med. :-)
Det var en lång och händelserik dag. :-)
Sön 19/9 - 2010
Lördagen och söndagen var s.k. "Open doors day", vilket innebar att alla byggnader var öppna för allmänheten, även om de inte var det normalt. Så detta är alltså möjligt, två dagar per år! En chans man inte får missa! Så jag åkte in till stan för att kolla på ett antal byggnader - på min lista var City Chambers, Merchant house, Goma, The Lighthouse och Grand central hotel. Och en gratis busstur helgen till ära.
Open doors day visade sig vara closed doors day... Av alla byggnader var bara Goma öppen, och detta för att den alltid är öppen... Och bussturen hade ingen röst som berättade om omgivningen - det var som vilken buss som helst, förutom att den var gammal och söt. Men det var ändå en trevlig dag - jag fick gå runt och lära mig lite vart byggnader fanns, jag hittade en scarf i en butik (eftersom butikerna inte hade closed doors day) och jag hade ett roligt samtal med två killar från Glasgow, när jag frågade om vägen. De kände Göteborgare, och undrade om vi i Stockholm gillade Göteborgare och vice vesa. Ja, svarade jag, vi gillar dem pga. deras underbara dialekt, men de gillar inte oss, eftersom de tycker vi är snobbar. Jasså, sa de, de sa att de göteborgare de kände påstod att det var tvärtom, att Göteborgarna sagt att de gillar Stockholmare, men att Stockholmare inte gillar dem! Där ser man!
Sjukhus på kvällen.
Tis 21/9 - 2010
Jag gick längs Byers Road medan Paul var hos sin sjukgymnast, och jag köpte mig lite böcker i min favoritbutik Papyrus. Bland annat en bok med bilder från Glasgow, mellan 1860-1960. Kul, tänkte jag, och bläddrade i den medan jag tog en fika med mig själv i väntan på att Paul skulle hämta upp mig och vi skulle till sjukhuset. Vädret var mulet men varmt, så jag satt ute. Skönt!
Dessutom kunde Doris bläddra i den på sjukhuset. Vi visar henne gamla bilder i album, för att få hennes minne att arbeta, och hålla henne borta från upprepningar. Och naturligtvis för att hon ska få något roligt att tänka på - att läsa tidningar hela dagarna är ingen höjdare efter ett tag på sjukhus. Man behöver något annat också, som stimulerar. Och det uppskattar hon!
Ons 22/9 - 2010
Denna kväll skulle jag träffa Italienskorna - Roberta och Fulvia. Fulvia skulle snart åka hem, och vi hade pratat om att göra något alla tillsammans. Så det blev denna kväll, vilket vi bestämde ganska snabbt kvällen innan.
Vi skulle träffas vid Anniesland station, men eftersom jag hade bil kunde jag hämta upp dem och ta oss till Byers Road, med större urval av matställen. Toppen, tyckte vi, och så blev det!
Roberta rekommenderade Ketchup - ett hamburgerställe, men som hade mer vällagade hamburgare (ingen snabbmat), med många roliga och supergoda pålägg. Det tyckte vi lät mumsigt, så vi gick dit - den låg på den söta lilla bigatan vid Byers Road - Ashton lane. Det var tyvärr fullsatt när vi kom dit, men vi fick en liten dosa som skulle pipa och lysa när ett bord blev ledigt. Så vi gick några dörrar bort på Ashton lane, till The Ubiquitous Chip (som kanske är den dyraste restaurangen i hela Glasgow!), men vi gick bara till puben där. Jag fick testa Irn Bru - en skotsk läsk som tydligen var så skotsk att den var tvungen att testas. :-) Den var okej - inte god, inte äcklig - bara konstig. Påminde lite om sockerdricka.
Sedan tjöt dosan, och vi skyndade ut i regnet, eftersom vi hade svårigheter att tysta ner den...
På Ketchup testade vi alla olika typer av burgare. Fulvia en med vanlig kött och bacon och annat gott gott, Roberta en italiensk burgare med fint kycklingkött, och jag själv en Quornburgare, eftersom jag plötsligt fick ett infall av att vara djurvänlig. Men den var gudomlig! :-)
På en magnetisk liten tavla satt en drinkmeny, och några ordpoesimagneter! Inte så stort urval, men det gick att komponera lite meningar. Vi fick i uppdrag att skriva varsin liten sak. Jag började. Det blev: "Always behind space- pretty good sight." Sedan Roberta. Det blev: "Having sad thoughts is not good for me." Och sedan Fulvia... "Put down big red 1 after having good game", senare med tillägget "it is not always pretty"... Hmm... Och det säger lite om Fulvia, och de skämt som följde resten av kvällen. ;-)
Vi stannade länge - klockan var elva när vi började röra på oss! Det var bara vi och ett par till i Restaurangen - man fick nästan lite dåligt samvete för det kändes som om vi höll kvar den stackars personalen med vår närvaro!
Jag skjutsade tillbaka Roberta och Fulvia till Anniesland station. Fulvia flummade runt, och frågade om hon kunde "sleep with me". "I am not sure I want that", sa jag. ;-) Vi flummade hela resan hem, kanske något övertrötta...
Men jag tror inte jag kunde ha spenderat kvällen bättre. :-)
Sammanfattning
Svårt att sammanfatta så mycket, under så lång tid... Men i det stora hela:
- Man blir trött av sjukhus. Men det binder starka band. Jag är närmare Paul än någonsin, och vi kan faktiskt kalla varandra bästa vänner. Det är något väldigt fint.
- Jag har lyckats uppleva en hel del, trots att besökstider på sjukhuset gör dagarna mer inrutade och svåra att planera.
- Jag har kommit närmare de övriga au pairerna här i Glasgow - och jag tycker faktiskt om dem allihopa! Det är inte en enda jag inte gillar! Och det är fantastiskt härligt. :-)
7/9 -2010
På dagen åkte jag över till Paul för att hjälpa honom att föra över klippet där jag och Emma var med på nyheterna till en VHS - det behövdes någon som var vig nog att krypa bakom TV:n och mixtra, och för Paul med sitt ben var det en total omöjlighet att klara detta själv.
Så jag åkte dit, och vi fikade till att börja med, hade intressanta diskussioner om det undermedvetna, och om man kan begå brott i sömnen... Hann inte mer än det, innan telefonen ringde. Doris, som sa att hon kände sig sjuk...
Paul sa till mig att hon ofta ringde, så fort hon varit ensam en liten stund, och att det egentligen inte var så mycket mer än att hon ville ha sällskap. Men han påminde sig om "pojken som ropade varg", och åker ändå alltid dit, för säkerhets skull. Så vi åkte dit på en gång, och hon verkade till att börja med inte så illa däran. Vi bestämde oss för att ta bilen och åka ut till landet, och titta på lite fina omgivningar och kanske ta en fika. Det lät bra, tyckte Doris.
Men i bilen kände hon sig sjuk... Vi insåg, mer och mer, att det låg mer och mer sanning i hennes påstående om att hon kände sig sjuk. Vi åkte hem så fort vi kunde.
Eftermiddagen blev lång för Doris - hon kräktes i timmar, och vi ringde läkaren för ett hembesök. Hon kunde inte hitta en säker orsak till hennes tillstånd, och rekommenderade att hon skulle åka till sjukhuset för vidare undersökning. Jag kunde tydligt se på både Paul och Doris att sjukhus var ingenting någon av dem föredrog - de har fått nog av sjukhus de senaste två åren. Men läkaren vet bäst, det förstår de båda, och så fick det bli.
Jag åkte med Doris i ambulansen, och Paul åkte efter i bilen. Det var fullt på Western hospital, så det fick bli Stobhill, vilket ligger en lite längre bit bort, men är ett stort och fräscht sjukhus med nya byggnader. Men detta såg vi inte mycket av första natten... Vi anlände runt tio på kvällen, och vi visste att natten skulle bli lång... Vi satt i väntrummet, med en kasse med proviant, och väntade, väntade...
Fick gå in till henne, innan de hade börjat någon behandling. Hon var fortfarande sjuk, och dessutom förvirrad och rädd. En injektion mot kräkningarna, och plötsligt började hon skaka kraftigt med händerna, och hennes röst försvann till ett gurglande... Läkarna kom, och vi fick gå tillbaka till väntrummet.
Det blev en lång natt. Men när de till slut tog Doris till sovavdelningen såg hon något bättre ut, och vi kunde åka hem för några timmars sömn. Jag gick till säng halv sex på morgonen. Och upp kl. nio nästa dag, för att ta reda på vad som skulle hända...
De dagar som gått
De dagar som gått har varit mycket samma sak... Två besökstider per dag, och jag har gått på en eller två av dessa. Doris har sett frisk ut varje gång, förutom dagen efter hon har haft en lång natt med kräkningar... Då har hon varit trött. Annars - samma skämtsamma dam som alltid, som helst av allt vill hem så snart som möjligt.
Hon stannade på Stobhill i sex dagar, och visade inget tecken på sjukdom dessa dagar. Hon kunde börja äta igen, och ta ut alla slangar, och hon verkade tillbaka till det normala, om inte bättre till och med. Ingen förklaring till vad det var som var fel, förutom att det var en blockering i magen, som tydligen upplösts. Förmodligen förstoppning, trodde man.
Doris var lättad att få komma hem igen. Men oerhört förvirrad - första natten trodde hon att hon var kvar på sjukhuset, och tryckte på alarmknappen för sitt hemalarm. Det blev lite cirkus, men de som ringde upp förstod att det var ett misstag. Dessa tre första nätter var svåra för Doris pga. inkontinens nattetid och kvällstid - det blev mycket byten av kläder, sängkläder, skydd och annat. Efter tre nätter fixade min familj en annan kvinna att sova i rummet bredvid Doris - Anne Marie, hemhjälpen som är så duktig med Doris på morgonen. Vi hade en jättemysig kväll, med pyamasparty och målning av Doris naglar. ;-) Så sov jag en natt helt ostörd - och inte heller Anne Marie hade blivit väckt. Inkontinensen hade blivit bättre, vilket jag också märkt varje natt. Detta var tydligen vanligt hos äldre som precis kommit hem efter en tid på sjukhuset - ingenting permanent.
Men redan på torsdagen (Doris kom hem på måndagen), blev Doris sjuk igen - exakt samma sak. Vi ringde till hemdoktorn, som kunde komma efter några timmar. Vi satt och tittade på Påvens besök i Skottland, som visades på TV:n - så synd att Doris inte kunde njuta av det fullt ut; hon skulle verkligen älskat det!
Det blev samma sak igen - jag följde med Doris i ambulansen, Paul kom efter i bil. Denna gång till Western, vilket har fördelen att det är så nära. Åter igen väntrum... Men det kändes bättre den här gången - hon var inte lika dålig som förra gången. Och vi fick in henne till sjukhuset tidigare denna kväll, och vi visste att det inte var så allvarligt, eftersom hon haft exakt samma som tidigare - förra gången trodde vi nästan att vi inte skulle få se henne igen...
Inte lika sen kväll, och åter igen - pigg liten tant när man besökte henne på besökstiderna. Men denna gång gjorde vi det klart för dem, att det här håller inte - hon kan inte bli hemskickad för att bli sjuk varje vecka, och sedan få gå igenom den stressande processen med ambulans och sjukhus igen och igen och igen. Så denna gång skulle de verkligen försöka hitta orsaken.
Det är aldrig roligt med sjukhus, och särskilt inte för denna familj, som haft två tuffa år, med både Doris man och dotter som gått bort... Men dessa händelser har fört mig närmare familjen, särskilt Paul. Vi har blivit otroligt tajta. Som Doris sa en dag, när hon sedvanligt presenterar sina besökare för en förbipasserande sköterska: "Ursäkta mig, det här är min son... Och det här är hans flickvän (pekar på Maureen), och det här är hans bästa vän (pekar på mig)". :-)
Som sagt, mina dagar har inte varit så värst händelserika - mycket sjukhus. Men jag har gjort en del äventyr, som jag redogjort för i bilderna ovan, och som jag ska förklara lite närmare.
Tis 7/9 - 2010
Första dagen Doris blev sjuk... Vi åkte ut till landet därinnan, och bilderna ovan visar en av de vackra platser vi såg - ett promenadstråk runt en vacker sjö, där folk promenerade eller cyklade runt. Underbart vackert!
Fre 10/9 - 2010
Det var avtalat att en man från kyrkan, Sandy, som är allmänt händig, skulle hjälpa oss att lägga golven i Doris badrum. Så det fixades på torsdagen och fredagen. Grundjobbet på torsdagen, och vi köpte golvet samma kväll. Det tog fem minuter i affären, och sedan hade vi vårt golv! Wow, så fort det gick... Sedan kom Sandy tillbaka på fredagen för att lägga det. Och resultatet syns ovan.
Lör 11/9 - 2010
En av de två dagar jag inte besökt sjukhuset... Jag spenderade hela dagen i Braehead med Italienskan Roberta, som jag träffat i kyrkan. En underbar tjej! Hon frågade mig om jag inte ville följa med och shoppa, och samtidigt träffa lite nya människor - tre tyskor; Julie, Agnes och Celine. Trevliga, men jag kunde tyvärr inte tyska, så en del samtal kunde jag inte delta i. Roberta förstår tyska bra, så för resten av gänget blev det naturligt. :-) Det var en trevlig dag - stort shoppingcenter! Jag hittade en vintermössa, vilket jag behövde - jag har inte några vinterkläder alls! Sedan blev det lite andra kläder också... :-)
Sön 12/9 - 2010
Den andra dagen utan sjukhusbesök - en heldag med Au pairerna från lunchträffen, och vi bestämde oss för att åka till Loch Lomond - Skottlands största Loch, känd för sin skönhet. Vi kom dit, kollade i informationsbutiken + souvenirbutiken, och jag kom ut med en skotsk sångbok och en bok med skotska smultronställen. :-) Sedan blev det båttur - två timmar, den längsta. Det var trevligt - kallt att stå ute bara! Tur att det fanns en innehytt uppe på båten, med fin utsikt, och en bar där nere, där vi kunde avnjuta te och kaka. :-)
Efter den härliga båtturen, blev det till att skynda till tåget - spring spring! Sedan tillbaka till Glasgow.
Vi hade skojiga tågresor, med många skratt åt de roliga stationsnamnen... Längst ner i detta blogginlägg kan du se en film med exempel på namn, som med lite fantasi kan bli riktigt skojiga. :-)
Jag, Emma, Fabian, Martin och Felicitas stannade sedan i Glasgow och åt middag på en kinarestaurang... Mums! Jösses, alla blev tysta, och maten bara for ner. Jäckligt gott!
Sedan hem... Missade sista tunnelbanan med 5 minuter... Jag letade och letade efter en buss, hittade ingen... Och det var iskallt... Så William kom till min undsättning. :-) Han placerade mig i en taxi, och jag kunde komma hem till värmen i vårt hus. :-)
17/9 - 2010
Dags för månadens Ceilidh! Och den första för min del! Halv sju tog jag och ett gäng au pairer (Agnes, Katia och Coline) tåget till Edinburgh - vi planerade att först hitta till hostelet och lämna våra väskor, och sedan gå till dansen, som skulle börja åtta-halv nio. Vi hittade till hostelet, och en buss som skulle leda oss till närheten av dansstället. Och sedan vandrade vi... och hade ingen aning om vart vi skulle gå. Efter mycket gissa, och mycket fråga, hittade vi till sist - det var inget enkelt ställe att hitta till! Vi var där efter kl. nio... Men fick ändå komma in, som tur var - våra biljetter var förbokade. :-)
Vad kan man säga om Celidh... Tokig, traditionell, skotsk dans... Mycket dans i ring och armkrok, i lustiga formationer, och partnerbyten genom att polka in i full fart in i den orediga massan med människor... Man lägger krokben för varandra i farten, och det är helt enkelt tokigt... Men sjukt kul!
Dansen slutade vid kl. 12, och vi au pairer samlades och delade upp oss på två taxis som skulle ta oss till hostelet. Värt det! Men Fulvia, som jag träffade på dansen, och som kände Roberta, tyckte vi kunde gå, och gärna till någon pub eller så däremellan. ;-) Men vi andra var lite latare än så. :-) Och det finns en morgondag, som skulle gå till att upptäcka Edinburgh. Några killar försökte få med oss till en pub, men jag ville bara hem och sova... Så skotsk är jag inte, i den meningen!
Tillbaka på hostelet samlades vi i hostelbaren för att diskutera morgondagen och äta chips och dricka (jag varm choklad, eftersom jag inte är så förtjust i starkdryck), och sedan gick vi ganska snart i säng. 38 sängar i det rum där vi skulle sova... Jag hade trott att det skulle vara livligt. Men nejdå - mörkt och knäpptyst. Att sova var inte så svårt. :-)
Lör 18/9 - 2010
Vi vaknade ganska tidigt allihopa - vi hade sagt att vi skulle träffas halv tio vid hostelfrukosten, men ljuset i rummet gjorde att vi vaknade lite innan. Så jag unnade mig en dusch, och vi fick oss en tidigare frukost än planerat. :-)
Igår på Ceilidhn träffade jag en svensk från Karlskrona - Charlotta. Hon bodde i Crief, som ligger mellan Stirling och Perth. Och det visade sig att vi hade mycket gemensamt - ex. gick vi båda en estetisk linje på gymnasiet, tyckte om samma musik och mycket annat... (Det visade sig när vi flummade och sjöng Hönan Agda på lunchstället senare denna dag...) ;-)
Hon hade planerat sällskap med en norska som hon kände sedan innan, men som blev sjuk under Ceilidhn igår... Så hon hade en dag i Edinburgh utan sällskap, och hängde på vårt au pairgäng. Det var trevligt!
Vi började med att gå till slottet. Vi gick inte in, men kikade på utsidan och i slottsbutiken. Sedan gick vi genom Edinburghs gator, tittade in i en kyrka, och senare hittade vi vårt lunchställe - och vi gick in lagom till att regnet kom! Och när vi var klara kom solen fram igen - perfekt timing!
Vi gick upp på en utkikspunkt, med vackra omgivningar. Härlig arkitektur, och dessutom ett riktigt utkikstorn! Det tog jag, Martin och Katia vara på, och betalade 3 pund för att få oss ett utkik. :-)
På tillbakavägen gick vi för att se om Charlotta kunde ändra sin buss till en tidigare den kvällen... det gick inte, men hon kunde kanske få plats på en tidigare buss med den biljett hon hade, i mån av plats... Vi fick hålla tummarna!
Tillbaka till centralen, där vi väntade in en annan tjej... Tittade på killar som braekdansade på asfalten. Spännande!
Och vips, dags att åka hem för mig och Martin - jag skulle till sjukhuset för att hälsa på Doris, och Martin skulle vara barnvakt. Det blev ett snabbt farväl av alla, och sedan sprang vi till tåget. Det var en trevlig tågtur, och jag och Martin diskuterade meningen med livet och annat. Han är en intressant och trevlig person, som är rolig att spendera tid med. :-)
Det var en lång och händelserik dag. :-)
Sön 19/9 - 2010
Lördagen och söndagen var s.k. "Open doors day", vilket innebar att alla byggnader var öppna för allmänheten, även om de inte var det normalt. Så detta är alltså möjligt, två dagar per år! En chans man inte får missa! Så jag åkte in till stan för att kolla på ett antal byggnader - på min lista var City Chambers, Merchant house, Goma, The Lighthouse och Grand central hotel. Och en gratis busstur helgen till ära.
Open doors day visade sig vara closed doors day... Av alla byggnader var bara Goma öppen, och detta för att den alltid är öppen... Och bussturen hade ingen röst som berättade om omgivningen - det var som vilken buss som helst, förutom att den var gammal och söt. Men det var ändå en trevlig dag - jag fick gå runt och lära mig lite vart byggnader fanns, jag hittade en scarf i en butik (eftersom butikerna inte hade closed doors day) och jag hade ett roligt samtal med två killar från Glasgow, när jag frågade om vägen. De kände Göteborgare, och undrade om vi i Stockholm gillade Göteborgare och vice vesa. Ja, svarade jag, vi gillar dem pga. deras underbara dialekt, men de gillar inte oss, eftersom de tycker vi är snobbar. Jasså, sa de, de sa att de göteborgare de kände påstod att det var tvärtom, att Göteborgarna sagt att de gillar Stockholmare, men att Stockholmare inte gillar dem! Där ser man!
Sjukhus på kvällen.
Tis 21/9 - 2010
Jag gick längs Byers Road medan Paul var hos sin sjukgymnast, och jag köpte mig lite böcker i min favoritbutik Papyrus. Bland annat en bok med bilder från Glasgow, mellan 1860-1960. Kul, tänkte jag, och bläddrade i den medan jag tog en fika med mig själv i väntan på att Paul skulle hämta upp mig och vi skulle till sjukhuset. Vädret var mulet men varmt, så jag satt ute. Skönt!
Dessutom kunde Doris bläddra i den på sjukhuset. Vi visar henne gamla bilder i album, för att få hennes minne att arbeta, och hålla henne borta från upprepningar. Och naturligtvis för att hon ska få något roligt att tänka på - att läsa tidningar hela dagarna är ingen höjdare efter ett tag på sjukhus. Man behöver något annat också, som stimulerar. Och det uppskattar hon!
Ons 22/9 - 2010
Denna kväll skulle jag träffa Italienskorna - Roberta och Fulvia. Fulvia skulle snart åka hem, och vi hade pratat om att göra något alla tillsammans. Så det blev denna kväll, vilket vi bestämde ganska snabbt kvällen innan.
Vi skulle träffas vid Anniesland station, men eftersom jag hade bil kunde jag hämta upp dem och ta oss till Byers Road, med större urval av matställen. Toppen, tyckte vi, och så blev det!
Roberta rekommenderade Ketchup - ett hamburgerställe, men som hade mer vällagade hamburgare (ingen snabbmat), med många roliga och supergoda pålägg. Det tyckte vi lät mumsigt, så vi gick dit - den låg på den söta lilla bigatan vid Byers Road - Ashton lane. Det var tyvärr fullsatt när vi kom dit, men vi fick en liten dosa som skulle pipa och lysa när ett bord blev ledigt. Så vi gick några dörrar bort på Ashton lane, till The Ubiquitous Chip (som kanske är den dyraste restaurangen i hela Glasgow!), men vi gick bara till puben där. Jag fick testa Irn Bru - en skotsk läsk som tydligen var så skotsk att den var tvungen att testas. :-) Den var okej - inte god, inte äcklig - bara konstig. Påminde lite om sockerdricka.
Sedan tjöt dosan, och vi skyndade ut i regnet, eftersom vi hade svårigheter att tysta ner den...
På Ketchup testade vi alla olika typer av burgare. Fulvia en med vanlig kött och bacon och annat gott gott, Roberta en italiensk burgare med fint kycklingkött, och jag själv en Quornburgare, eftersom jag plötsligt fick ett infall av att vara djurvänlig. Men den var gudomlig! :-)
På en magnetisk liten tavla satt en drinkmeny, och några ordpoesimagneter! Inte så stort urval, men det gick att komponera lite meningar. Vi fick i uppdrag att skriva varsin liten sak. Jag började. Det blev: "Always behind space- pretty good sight." Sedan Roberta. Det blev: "Having sad thoughts is not good for me." Och sedan Fulvia... "Put down big red 1 after having good game", senare med tillägget "it is not always pretty"... Hmm... Och det säger lite om Fulvia, och de skämt som följde resten av kvällen. ;-)
Vi stannade länge - klockan var elva när vi började röra på oss! Det var bara vi och ett par till i Restaurangen - man fick nästan lite dåligt samvete för det kändes som om vi höll kvar den stackars personalen med vår närvaro!
Jag skjutsade tillbaka Roberta och Fulvia till Anniesland station. Fulvia flummade runt, och frågade om hon kunde "sleep with me". "I am not sure I want that", sa jag. ;-) Vi flummade hela resan hem, kanske något övertrötta...
Men jag tror inte jag kunde ha spenderat kvällen bättre. :-)
Sammanfattning
Svårt att sammanfatta så mycket, under så lång tid... Men i det stora hela:
- Man blir trött av sjukhus. Men det binder starka band. Jag är närmare Paul än någonsin, och vi kan faktiskt kalla varandra bästa vänner. Det är något väldigt fint.
- Jag har lyckats uppleva en hel del, trots att besökstider på sjukhuset gör dagarna mer inrutade och svåra att planera.
- Jag har kommit närmare de övriga au pairerna här i Glasgow - och jag tycker faktiskt om dem allihopa! Det är inte en enda jag inte gillar! Och det är fantastiskt härligt. :-)
Knäppa stationsnamn...
