Victors sista besök

Fre 26/11 - 2010
På kvällen i Edinburgh... Det blev snöoväder! (Försökte få en bild mot en lyktstolpe, men det blev inte lyckat...) Det var FÖRSKRÄCKLIGT att ta sig hem från restaurangen på kvällen, snön gjorde ont i ansiktet, den piskade... Detta är dock taget på ditvägen, och det var inte så farligt då.

Middag på vår favorit - Bella Italia.

Lör 27/11 - 2010
Vi var hemma i Glasgow igen, och åt middag på Balbir's.

Min mat var STARK!

Fre 26/11 - 2010
Jag hade planerat att åka tidigt, för att träffa Victor i Edinburgh... Men jag blev kvar längre än jag tänkt mig. Jag blev kvar för att se Doris komma ner för trappen. Anne Marie kom när gröten var varm. Det var egentligen Doris duschdag, men nu satt hon påklädd vid bordet med varm mat, så det hade hon ingen lust med. Då stannade Anne Marie på fika istället, för att hålla henne sällskap en stund, och tog en bit av gårdagens tårta. Mysigt. :-) Hon är så go, den tjejen.

Jag tog bilen, sedan tunnelbanan och tåg - jag hade jätteflyt! Prickade en tunnelbana direkt, och hoppade på ett tåg precis innan det avgick!

Jag kom till hotellet nästan samtidigt som Victor. När jag kom in på rummet, fick jag mess av Victor att han precis anlänt - perfekt!

Vi stannade på hotellrummet ett tag och bara snackade - det var så mysigt! Sedan gick vi till det Italienska caféet som låg nära hotellet, för lunch - panini blev det. Vi blev kvar där länge - jag beställde en till te, så vi kunde sitta kvar där länge utan att skämmas. Servitören var jätteskön, och var inte rädd att ärligt uttrycka sig. Hon rekommenderade mitt först te till mig när jag hade svårt att välja. Hon märkte också att våra ögon drog sig till MTV mycket, och påpekade att vi var där för TV:n. ;-) Och när vi, då jag druckit upp mitt andra te, tackade nej till något mer, spelade hon kränkt och snörpte på munnen och sa "ok"... ;-)

Det var jättetrevligt att sitta där och prata. Vi ville inte flytta på oss, vi trivdes så bra.

När vi kände att vi inte kunde sitta kvar längre, gick vi tillbaka till hotellet. Vi kände mest att vi ville umgås, prata, och bara vara tillsammans - det var inte så intressant att gå runt och kka så mycket i Edinburgh.

Efter att ha softat på hotellet, gick vi till Bella Italia - vår favoritrestaurang. Där har vi ätit varje gång vi varit i Edinburgh. Men vi tröttnar aldrig!

Ikväll delade vi på två pastor, och självklart - Cioccolato Napoletano! VARJE GÅNG förundras jag över hur god den är. Och varje gång äter jag den så så så långsamt, njuter av vare tugga. Det är himmelskt!

Vi såg hur snöovädret tornade upp sig utanför... Och utanför restaurangen satt en hemlös man med sin hund under en filt. Usch! Att sitta där, det var så kallt så jag skakade i hela kroppen, och då gick jag ordentligt påklädd, och hade inte gått särskilt länge där ute... Att sitta utomhus, utan ett hem att komma in till, i snöoväder... Vilken mardröm! Vägen HEM till hotellet för oss, vilket skulle ta oss dryga 15 minuter, var outhärdligt i den piskande snön...

Jag ville köpa mat till den hemlösa, och till hans hund, så vi svängde förbi en kiosk och köpte mackor, dricka och kakor... Det fanns inte så mycket att välja på i butiken, men det blev en liten påse. Det kändes jättebra att göra någonting i alla fall.

Vägen hem var förskräcklig. Ingen känsel i tårna, och ansiktet gjorde ont... Usch och fy! Och så många hemlösa i Edinburgh... Inte alls lika mycket i Glasgow. Jag var tvungen att skicka ett mess till Paul och säga vad bra det är, att det finns folk som honom, som jobbar med att minska hemlöshet och sådant... Det gör verkligen en skillnad, och jag har sett det med egna ögon!

Och när vi gick där på vägen till hotellet, såg vi tjejer i kö till uteställen, iförda mus-i-kanter... Och inga strumpbyxor! Hur står man ut?? Sinnessjukt...


Lör 27/11 - 2010
Vi gick upp, och checkade ut. Det blev frukost på det Italienska caféet, där vi trivdes så bra igår. Vi åt pizza, och kände oss lite roliga som åt en sådan skojig frukost. Vi kom på idén att spela in musikvideos... Och Victor blev supertaggad och ville börja direkt!

Sedan åkte vi tillbaka till Glasgow ganska snart, efter att ha kollat snabbt i det lilla galleriet vid stationen. Victor köpte T-shirt, och jag köpte presenter till Doris och Paul - kakburk och gingerchoklad.

Tåget var försenat 45 minuter - de var inställda pga. ovädret...

I Glasgow shoppade vi loss på Jane Norman - det blev rejäla kassar att ta sig hem. Det gäller att passa på - när vi flyttar när jag kommer hem blir det inte mycket shoppingpengar över... Och här har jag min absoluta favoritklädaffär, så jag passar på, tänkte vi... Victor var underbar och bidrog, som en julklapp... Han är så fin...

Vi åkte till den lilla kultbion Grosvenor på Ashton Lane för att köpa biobiljetter, och hade planerat att se Harry Potter den kvällen... Men det var slutsålt! Då gjorde vi så, att vi åkte hem, packade Victors väska, bäddade hans säng, och åkte senare till den indiska restaurangen Balbir's.

Jag funderade på att beställa samma sak som förra gången, för den var ju så god... Victor uppmanade mig att vara rolig och prova något nytt, så det gjorde jag. Den var god - men lite för stark för mig! Ooh, sa jag, och flåsade med öppen mun. Det var ju gott... men det gick inte att njuta helt, eftersom smaklökarna bedövades. ;-) Jag hade nog hellre tagit den förra rätten... Men det var bra att testa nytt, jag ångrar inte det. :-)

Vi hade bara bordet en begränsad tid, och lämnade restaurangen med tid kvar, innan vi skulle vara hemma hos Doris igen. Så vi tog oss till det ekologiska caféet på Byers Road - dr drack vi te/varm choklad och åt bitar av vit choklad med bär i. Mums!

Sedan åkte vi tillbaka - Jean hade passat Doris den kvällen. (Anne Marie hade varit hos henne på eftermiddagen, så hon hade varit väl "looked after" under hela dagen). :-)


Sön 28/11- 2010
Jag och Paul skjutsade Victor till tåget - vi hade planerat att skjutsa honom med bil hela vägen till Edinburgh, men Paul trodde det var klokt att ta tåget - det var det säkraste färdsättet vid snöväder. Det kunde vara oplogat, farligt och segt på vägen, och det var dumt att riskera att missa planet. Så det här var klokast.

Hemma igen rensade jag ut mer i lilla rummet - det rummet är ett ENORMT projekt. Det tar sin tid - men vad roligt när det blir till ett fint rum. :-)

Victor skickade ett mess - flygplanet var inställt! Vad skulle hända nu...

Jag hörde av mig till Paul, och Paul, jag och Victor var i kontakt hela eftermiddagen för att lösa detta. Jag var medlare, Paul hade förslag, jag framförde till Victor, Victor svarande, jag meddelade Paul...

Vi försökte hitta en möjlighet för honom att kunna åka hem till Sverige samma dag, men det verkade totalt omöjligt... Till slut blev det ordnat så han kunde flyga från Glasgow dagen därpå - han fick en biljett, men den var oskäligt dyr! Men vad ska man göra...

Så min stackars Fin fick komma tillbaka till Doris igen, för att sova där under natten... Efter att ha varit ute och rest i 13 timmar, utan att komma någon annanstans än tillbaka till den plats han reste ifrån... Stackaren! Men han var så söt och positiv, och tänkte, att då fick ju vi mer tid tillsammans i alla fall. <3

Han var helt slut, och sov ganska snart, efter att ha ätit en pastamiddag. Sötingen...


Mån 29/11 - 2010
Jag gick upp med Victor på morgonen - kröp ner till honom kl. 7 (han sov ju på nedervåningen). Taxin skulle komma kl. 8.15. När jag vinkat av honom, somnade jag om.

Doris gick upp senare, och Mary kom, som vanligt... Jag tog en promenad till Byers Road och tillbaka igen. Det var snorhalt ute!

Hemma igen värmde jag mig med te och fika. Sedan blev det lite strykning. Och städning av köket. :-)

Paul kom och sa hej. Doris åt bra till middag - soppa och bröd. Jag lagade broccoli- och ostpasta till mig - det är så himla gott det! :-)

Jag bloggade lite, innan det blev TV-kväll med Doris. Jag såg Strauss för andra gången idag (den första gången jag såg det var vid fikan, efter promenaden...) - men det var den andra DVD:n, som ingick i den skivan hon fick i födelsedagspresent av mig och Paul. Så det var lite nytt i alla fall. :-)

Så, tog en "långhelg" slut, då Victor hade hälsat på... Det hade varit en jättebra helg i det stora hela - men det var ju tråkigt slut, med så mycket jobbigt för stackars Victor med flyget... Och jag var så orolig, eftersom jag inte kunde nå honom till en början... Men det löste ju sig till slut i alla fall.

Och nästa gång jag skulle se honom, skulle vara när jag flög hem igen...

The Perfect Day

Tors 25/11 - 2010
I bilen, på väg på utflykt på Doris födelsedag...

Paul fick syn på en rolig bil framför oss.

Matilda bryr sig...

Vi åkte till Largs, och till Skottlands mest berömda café - Nardini's. Wow, vilka glassar de hade på menyn! Och all mat var tydligen också av världsklass.

Doris gnuggar förväntansfullt händer...

Glatt födelsedagsbarn har fått sin (utsökta!) hembakade scone!

Doris.

Paul.

Jag och världens godaste Tiramisu.

Tjejerna på Highfield Drive.

Doris berömda ansikte... Behave yourself Paul!

Mor och son.

Doris fick ta en bild på oss, men hade lite svårt att pricka rätt med kameran...

De tre musketörerna.

I bilen på väg hem drog jag på Paul min mössa... När vi kom hem skulle han till banken eller något sådant, och höll på att glömma hatten på... ;-)

Hemma hos Doris blev det ett litet kalas, med Doris mans systerdotter som kom över med sina barn. Emmas hår åkte fram. Paul tyckte jag såg obehaglig ut.

Pauls kusinbarn var fulla av energi...

Kate i Emmahåret.

Tors 25/11 - 2010
Idag var det Doris födelsedag!

Jag började morgonen med att ställa böcker i bokhyllan i det lilla rummet på nedervåningen... Få undan böcker, därmed få undan saker, och därmed få ordning och reda i det lilla rummet... En del i mitt uppdrag att göra huset rymligare, och genomrensat. Tidigare innehöll bokhyllan prydnadssaker. Dessa hade jag fått in i ett köksskåp. Och alla böcker som huset var fullt av, tog minst plats när de stod uppradade i bokhyllan...

Paul kom där på morgonen, och vi gjorde i ordning en tårta i köket, som vi skulle bära in till Doris på sängen medan vi sjöng. Anne Marie kom också, och hade en blomma med sig. Så vi gick in tillsammans allihopa, och sjöng. Det blev trevligt för Doris. :-)

Jag, Doris och Paul äter frukost tillsammans. Doris hade fått EN MASSA kort, som vi öppnade och läste där vid köksbordet... Jäcklarr vad hon var populär! Hon hade fått kort från bl.a. Henke Larsson, Bryan Ferry och Mr Bean, och en hel drös till (konstigt nog med Pauls handstil. ;-))

Vi öppnade även presenterna nu på morgonen - hon fick sina båda skivor, samt sina tröjor. Hon fick välja - ville hon gå på sin klubb idag, eller skulle vi ta bilen ut på utflykt... För Doris var valet enkelt - utflykt! Vi tog med oss skivorna i bilen - Doris älskar att lyssna på musik, och att åka bil, och tillsammans kan det inte bli mycket bättre. :-)

Vi åkte till kusten - till ett ställe som heter Largs. Largs är ett berömt ställe, dit många skottar vill flytta när de blir gamla, för det är så vackert och fint... Där finns även Skottlands mest berömda café - Nardini's - och dit åkte vi!

På vägen passerade vi vackra miljöer, och den hamn där man tog båten över för att komma till det ställe, där Doris hade träffat sin man på dans för många år sedan... Det var roligt att se!

Paul berättade att Helene (den förra au pairen), att hennes första familj bodde där, men att Helene var mer en stadstjej, och hade trivts bättre i Glasgow. Men att för en som älskar vackra miljöer, var platsen fantastisk.

Vi körde runt ett varv i Largs och tittade, sedan stannade vi till på Nardini's. Vi satte oss vid bordet där Paul varit många gånger med de två andra au pairtjejerna, och kikade på menyn... Glassarna var det Nardini's var mycket berömda för, men det var ju förstås lite kallt för glass... Och det var mycket gott på menyn, det var jättesvårt att välja! Doris ville ha scones och te, inte så svårt val för henne. Paul ville också ha scones... Hmm, vad skulle jag ha...

Tiramisun trodde Paul var god... Och vi kom på, att vi delar på en scones med grädde, och en Tiramisu, så fick vi prova lite mer av allt det goda på menyn.

OJ så gott det var... något så "tråkigt" som scones, att det kunde vara så gott! Och Tiramisun ska vi inte tala om - UNDERBART!

Det var en servitör som var jättetrevlig och hjälpsam, och han tog en bild på oss allihopa tillsammans - vi hade ingen sådan bild sedan innan, så vi blev jätteglada. :-)

Det är så underbart att spendera sådan här tid med Doris och Paul. Vi har alltid så roligt i varandras sällskap, vi trivs så bra ihop, och det känns verkligen att man lever, och spenderar tiden på bästa sätt.

Efter fikan åkte vi hem igen, det började mörkna... Och vi lyssnade på Susan Boyle, och låten "Perfect Day"... Det var så vackert, för det summerade den känslan som vi alla kände... Det hade verkligen varit en fantastisk dag. Helt perfekt, på alla sätt, allt hade bara varit underbart...

Och hemma igen fortsatte den! Kusin Anne Marie (Pauls kusin, Doris mans systerdotter) ville komma över och fira sin favoritfaster, och hade med sig sina barn. Det blev tårta och fika, och Doris fick öppna mer presenter... Hon fick en "världens bästa faster"-mugg att dricka sitt te ur, och Anne Marie hade också med sig en tårta med en liten älva på. Jättegulligt. :-)

Vi hade jätteroligt. Barnen var fulla av energi och upptåg, och Doris gillar när det är liv och rörelse. Jag fick visa bilder på min rakade skalle, och barnen blev lite imponerade. ;-) Sedan åkte de hem för att äta (på McDonalds). ;-)

Det blev sedan en kväll vid TV:n - jag röjde mera, och Doris svarade i telefonen.

På alla sätt - det skulle inte gå att ändra på dagen för att göra den bättre... Den hade varit perfekt, dagen igenom... Allting, varje ögonblick... Det var faktiskt som en dröm. Och Doris sa det - det här var den bästa födelsedagen som hon någonsin hade haft.

Oh it's such a Perfect Day...
I am glad I spent it with You...

Ha den äran, älskade Doris. :-)

Tina på besök

Fre 19/11 - 2010
Shopping i Glasgow!

Tina poserar.

Vackra Tina. Efter shoppingen gick vi till the State, där vi senare skulle träffa Paul... Tina upptäckte att vin var billigt, och blev mycket lycklig över detta. :-)

In the corner. Vi hade fått de bästa platserna!

Efteråt blev det middag på Balbir's. Mobilen sken upp mitt ansikte, så Paul tyckte vi skulle ta en bild på det.

Personalen använde Ipads för att ta beställningarna... Coolt, menade Tina.

Lör 20/11 - 2010
Jag och Tina träffade Conrad och hans kompis Mattias i stan. De visade oss att Lush's skyltfönster propagerar för homosexualitet. Det tyckte jag var bra, och ville ta en bild. :-)

Fina Tina i mysiga Ashton Lane, där vi skulle se på bio och äta mat.

Inne i den lilla mys-bion.

Vi fick äta för två men betala för en på restaurangen ovanför biografen, enligt vår biljett. Så vi körde på det, och tog varsin pasta där.

Sedan blev det efterrätt på fiket på hörnet där Byers Road korsar gatan upp mot Pauls hus. Vi delade på en päron- och chokladtårta.

Sön 21/11 - 2010
Paul tog oss upp till Luss, och sedan vidare mot Loch Lomonds norra öppning, där vi står på bilden.

En vacker plats ytterligare längre upp.

Middag på Ketchup medan Paul och Doris var på Mass.

... Och en riktig rackabajsar-efterrätt!

Fre 19/11 - 2010
Jag åkte tidigt ner till Paul med bilen. Där tog vi Pauls bil till Edinburgh, för att hämta Tina. Det var jätteroligt att se henne igen! Och vilken amerikansk dialekt hon hade när hon pratade engelska! Jätteprofsigt och exotiskt lät det - jag är ju van vid Glaswegian...

Vi åkte hem till Doris, där vi fikade med macka och lite sött. Sedan åkte vi in till stan för att shoppa lite!

Stan var vackert upplyst med julbelysning... det kändes lite väl tidigt, men det var mysigt. Tina fick posera lite för bilder. :-)

Vi var på jakt efter en del - Tina ville bl.a. hitta julklappar. Strax efter att vi anlänt till Buchanan Street, såg Tina Urban Outfitters - så dit gick vi in, och där kunde man stanna länge! De hade jättemycket roliga kläder, och inte bara det - accessoarer och roliga saker också. Böcker, muggar, termos, pluntor... Tina hittade en plunta till sin syster som var jättefin. ;-)

Jag träffade på Felicitas i ett ögonblick då jag tappade bort Tina i butiken. Felicitas är en au pair. Det var roligt att stöta på en au pair, fast man inte avtalat tid att träffas... det här var faktiskt första gången det hände. :-)

Tina hittade en massa fina saker, bl. a. en väska på rea. Och julklappar, förstås. Jag hittade en klocka som man kunde hänga runt halsen som jag fastnade för.

Så vi var båda nöjda efter besöket där.

Jag köpte även mormors present inne i den skotska butiken, där jag hittat halsdukarna till morfar - jag köpte en halsduk till mormor, så de båda kunde ha kissemjuka Kashmir-halsdukar tillsammans. :-)

Sedan kom vi inte på så mycket mer att köpa eller göra... Vi skulle träffa Paul på the State senare, men vi var ju lite tidiga... Och det var kallt, vi ville värma oss... Vi bestämde oss för att gå dit och ta oss en dricka innan Paul kom. Vi var där över en timme innan vi skulle träffa Paul där, men det gjorde också att vi kunde vänta på ett par platser, och till sist få ett bord, tills Paul kom. Vi fick till och med Pauls favoritplatser i puben. :-) Och där satt vi och snackade, och passade platserna, medan tiden gick...

Vad trevligt det är att sitta och snacka sådär, och faktiskt kul att kunna prata svenska om tjejgrejer, och ingen förstår. :-)

Jag började inse att Paul var försenad, och kikade på mobilen för att höra av mig till honom och fråga... Då såg jag att han hade försökt ringa. Jag messade honom och skrev att vi var på de bästa platserna i the State, sedan medan jag gick till damernas, kikade jag efter honom, för att se om han stod där i puben någonstans... Jag såg honom inte.

Han måste ha varit där - när jag kom tillbaka satt han hos Tina. Han sa att han hade varit där länge, och inte sett oss... Vad onödigt! Men men - vi hade hittat varandra nu.

Hans kompisar - Premilla och hennes tre kompisar - joinade oss. Det blev ett snackande över bordet till höger och vänster, vi pratade med alla i omgångar, "bytte partner", så att säga. Det var jättetrevligt - Premilla har mycket humor i sig, och det hade hennes vänner också. Man vet aldrig om hon skojar eller talar sanning... Det är nästan lite jobbigt! Men hur kul som helst, man skrattar mycket. :-)

Sedan lämnade vi dem för att äta middag på den indiska restaurangen Balbir's. Vi fick bordet nära fönstret, och det drog nästan lite kallt...

Tina tyckte det var jättehäftigt, eftersom servitörerna tog beställningarna på en Ipad! Det är coolt!

Jag provade en kycklinggryta som innehöll ingefära - jag lät Paul lukta och smaka på min mat, och han lockades att prova min rätt nästa gång (han tar alltid samma rätt annars, och jag hoppades locka honom att vara lite mat-modigare). ;-) Tina beställde en rätt som inte ens fanns på menyn - hon visste vad hon INTE ville ha i maten, och då sa servitören att de hade en rätt, som var så ny att den inte kommit upp på menyn. Så den tog hon. :-)

Vi kom hem till Doris igen runt klockan 23 - Doris gick till säng ganska snart, och somnade. :-)


Lör 20/11 - 2010
Efter att Doris var uppstigen och klar, och i lugn och ro bekväm i sin fåtölj, åkte jag och Tina in till stan - vi skulle träffa Conrad och hans kompis Mattias där.

Conrad heter egentligen Fredrik, och är låtsasbror till Anders, som pluggade med min bror på flygmekanikerlinjen i Nyköping. Vi hade aldrig träffats tidigare, men har känt varandra på MSN i några år. Och nu var det så, att en kompis till Conrads spelade fotboll, och hans fotbollslag skulle till Skottland och spela - och Conrad och Mattias hade fått följa med laget, fast de inte spelade. Då var det så att Conrad hade berättat detta för mig på facebook, och undrade om jag kunde vara deras guide när de reste till Glasgow över en dag (de bodde i Edinburgh annars). Och så blev det.

Vi träffade dem på tågstationen vid spärrarna. De stod där när vi kom dit, och jag antar att de hörde att vi pratade svenska med varandra när vi kom... För det var de som kom fram och sa hej.

Vi började med att åka bussturen runt Glasgow - det hade jag gjort innan, och kunde rekommendera. Bussen tar en runt Glasgow, och det är en svensk guide som talar i hörlurarna, och berättar om de platser man passerar. Man kan kliva av och på bussen när man vill, om man vill stanna till ett ögonblick och upptäcka ställena man passerade. Bussbiljetten gäller i två dagar. Superbra!

Så vi började denna "guidade tur av Glasgow" genom en guidad busstur. Bättre kan det inte bli. :-)

Efteråt rekommenderade jag att vi tog en Afternoon tea på ett Tea room, för att känna oss riktigt brittiska. Så det gjorde vi! Det var kö som vanligt - det är populärt, och man måste ofta ställa sig i kö och vänta på att ett bord blir ledigt... Så även idag. Så vi han kika lite i Tea room-butiken, och gå på toa och annat... Men vi hade skrivit upp vårt namn på kölistan, och vi fick inte vänta så jättehemskt länge.

Vi körde som sagt det rejäla - Afternoon tea. In på en bricka med våningar får man trekantsmackor i fyra olika smaker (lax, gurka/philadelphia, ost/skinka, ägg/majonäs), scones med grädde och sylt, en bakelse man valt, samt shortbread. Och ett te man valt också. Supergott! Och mysigt, med det fina upplägget.

Efter vår fika, gick vi på stan en stund och kikade i butiker. Sedan skulle jag och Tina röra oss tillbaka till West End, och Hillhead - vi skulle gå på kultbion på Ashton Lane, hade vi tänkt. Då skulle killarna hem till Edinburgh och hitta till en pub och ha skoj där. :-) De var roliga - dagen innan hade de varit fulla, och gått in i en butik och prutat på sig kiltar och så... Undrar vad det skulle bli för tokigheter ikväll!

Vi gick till bion och frågade om sexbion (alltså, vilken film som gick klockan sex). Det var Harry Potter, och den var utsåld... Då frågade vi om de visade "Burke & Hare", som var den film som vi helst ville se, och då sa de att den gick kvart över sex, och att det fanns biljetter. Bingo!

Bion är så liten, så den visar bara två filmer i taget, och det gäller att veta vilka tider också... Valfriheten är inte så stor, men nu fick vi precis som vi ville ha det! Vi gick till Marks & Spencer och köpte tilltugg.

"Burke & Hare" baserar sig på en sann historia som utspelade sig i Edinburgh under 1820-talet, där två män mördade människor för att sälja kropparna till läkare, som kunde obducera och lära sig mer om människokroppen. Det var fel det de gjorde, givetvis, men har stor betydelse för den medicinska kunskapen idag. Så det är ett känt avsnitt i historien.

Man kan tänka sig att filmen skulle vara läskig. Men den var gjord som en komedi, med mycket skojiga scener. Den var bra, och det var roligt att se Andy Serkins i en annan film än Sagan om Ringen. :-)

På våra biljetter stod det att de erbjöd två rätter för priset av en på restaurangen ovanför bion. Vi tog tillvara på det, och tog oss varsin pasta där. Jag åt en pasta med ädelost och blandsvamp, och Tina åt en pasta med italienska korvar, svamp och chili. Båda var jättegoda - men Tinas var det lite mer sting i.

Jag såg att Paul hade ringt, och skickat ett mess där han undrade om jag lagt ut sömnpillret än... så jag ringde upp honom efter maten, då vi lämnade restaurangen. Nej, svarade jag, jag tänkte inte att jag behövde lägga ut dem förrän jag kom hem... Hur så, skulle hon sova tidigare idag?

Det visade sig att när Anne Marie hade kommit för att hålla henne sällskap den kvällen, så hade hon varit helt avtrubbad. I köket fanns hennes medicinkarta, och alla piller uppätna... Hon ska bara ha ett sömnpiller då hon går och lägger sig, men hon har två i kartan, ett som reserv... Nu var båda borta... Och alla andra piller som hon skulle tagit tidigare i veckan - Paul ville veta om jag använt kartan, eller den andra asken där vi har sömnpillerna, så vi kunde veta hur många tabletter hon ätit...

Jag blev orolig - hur stod det till med henne, skulle vi komma hem... Men hon verkade okej, doktorn hade sagt att även om hon tagit fyra piller, så var det inte farligt. Och jag trodde att hon måste bara ha tagit två, högst...

Paul var där hos henne, och sa att vi skulle fortsätta med det vi höll på med, och inte oroa oss... Det var ändå ingenting mer vi kunde göra, förutom den informationen jag hade...

Så vi gick till ett café i närheten, i hörnet mellan Byers Road och den väg som leder hem till Paul och Doris. Där tog vi en fika med te/kaffe, och delade på en päron-, mandel- och chokladbakelse. Vi snackade lite till, sedan åkte vi hem till Doris.

Hon var mycket trött, helt avtrubbad, och mumlade i skägget. Jag kikade närmare på kartan, och kände mig ännu mer säker på att hon bara tagit två tabletter.

Jag och Paul fick hjälpa henne in i sovrummet tillsammans - hon satte sig ner stående, visste inte vad hon höll på med, eller vem hon var... Stackars Doris. Men när hon låg i sängen var allt okej.

Vi hade tänkt göra en utflykt dagen efter, men vi fick väl se hur det gick med det... Det var mycket avgörande av hur Doris mådde, hon kunde vara påverkad fortfarande dagen efter.


Sön 21/11 - 2010
Doris var inte så trött och påverkad som vi hade trott! Hon var helt normal, hon hade en hel del energi faktiskt! Så utflykten blev av ändå!

Paul hämtade oss kl. 14. En undersökningstant ringde precis när Paul svängde in med bilen utanför - undersökningen var helt meningslöst, de ville veta min politiska uppfattning, och jag svarade bara "don't know" på alla frågor, eftersom jag inte vet någonting om Storbritanniens politiker... Helt meningslöst...

Hon hade ringt mig tidigare den dagen, precis när jag skulle hjälpa Doris på morgonen, och hon ville verkligen höra min åsikt, eftersom de inte lyckats hitta så många i min ålder att fråga... Så då bad jag dem återkomma, men det var ju en oläglig tid de ringde...

Jättejobbigt, jag försökte säga att det var meningslöst, men hon insisterade och bönfallde nästan... Suck!

Vi åkte till Luss, och jag gick med Tina runt i den mysiga byn, medan Doris njöt av utsikten över vattnet rån bilen... Paul stannade som sist vid bilen, men var nöjd ändå.

Jag såg alla fina platser jag såg sist, men lite mer än sist... Förra gången, när jag var där med mina föräldrar, gick vi aldrig över bron (där vi såg fisken), eftersom det var översvämning på andra sidan. Det var det inte nu, så vi gick över och såg på ett gammalt monument, och Tina berättade att Sanna nackat sina egna råttor. Modigt av henne!

Vi gick även in på ett café + butik. Det var ett möte mellan två hundar precis innanför entrén. Det tyckte Tina var intelligent av dem, speciellt som det var så gott om utrymme där och hundarna var så små... ;-)

Vi såg en massa häftiga tekannor inne i butiken, i form av en massa olika saker. Superläckert!

På vägen tillbaka kom Paul upp med bilen bakom oss - så vi kunde bara hoppa in. Han berättade att ett barn hade fotat hans bil, hahaha. Föräldrarna hade tagit dit familjen för att se platsen... Och så fotade barnet en bil!!

Vi åkte vidare upp till Loch Lomonds norra öppning, där vi gick ut och tog lite bilder. Vi åkte ännu ett litet snäpp uppåt, och Paul visade oss en fin liten plats, perfekt för en picknick... Och där stod återigen - bil med man med en tidning framför näsan! När man har en sådan utsikt. :-p

Vi åkte vidare till Helensburgh, och sedan hemåt. Tina somnade i bilen, hon var trött. :-)

Paul släppte oss vid Byers Road, och vi tog oss en middag på Ketchup i Ashton Lane, medan de åkte till Mass. På ketchup har de sådana utsökta hamburgare - och alltid roliga pålägg, och alltid riktigt kvalitetsfullt tillagade. Mums! Vi körde på en efterrätt också, och beställde den dyraste att dela på... OJ. Den var stor... Och himla god! :-D

När vi kom hem, gav Paul precis Doris middag. :-) Vi hade en kväll vid TV:n... Och jag hade ett enormt söttsug! Jag kunde inte sluta äta sötsaker... trots att jag ätit som en hel armé! Tina hade givit mig jättegod lyxchoklad från Schweiz... Mycket av den försvann i min mage... Gud så det satt rätt just den kvällen!


Mån 22/11 - 2010
Det hade blivit dags för Tina att åka hem... Vi hade haft en helt fantastisk helg, som hade känts som en hel vecka. Men everything comes to an end, och vi var båda nöjda med helgen som varit. :-) När Doris var ok, skjutsade jag Tina till tunnelbanan. Vi åkte in till stan, och jag följde Tina till tåget, där vi sa hejdå.

I stan shoppade jag Doris födelsedagspresent - tre baströjor. Hon skulle vara jättefin i dem, tänkte jag - enkelt men snyggt. :-)

När jag kom hem igen var Mary där. Jag gjorde min Creative Writing-läxa. Paul hälsade på en kortis efter jobbet. På kvällen såg vi på TV, och Strauss.


Tis 23/11 - 2010
När Doris var uppstigen och bekväm i fåtöljen, skrev jag av mina arbeten från datorn till min Creative Writing-bok, så jag kunde ha med mig mina verk, utan att ha datorn med mig.

Idag på kursen läste vi upp våra verk, nästan hela lektionen. Det tycker jag är kul - det är kul att höra andras verk, och kul att dela med sig av det egna och få feedback. Kul!

På vägen hem blev det till att handla mat...

Hemma såg jag på TV med Doris, fikade, strök... Till middag åt jag soppa... Doris nöjde sig med sina lunchmackor, och ville inte ha något annat...

Det blev en kväll vid TV:n.


Ons 24/11 - 2010
När Doris var ok i sin fåtölj, kom Mary. Jag frågade henne hur man tömde dammsugarpåsen - det hade jag försökt undersöka och komma på där innan. Mary visste - det var inte en påse man bytte, man bara tömde den... Oj, vilket bra sug det blev i dammsugaren nu! Enorm skillnad!

Jag åkte och köpte en lampa till min sänglampa, samt tejp, i den lilla närbutiken. Sedan tog jag bilen vidare mot Byers Road, där jag tänkte gå in i skivbutiken och köpa den nya Strauss-skivan som precis släppts - André Rieu's konsert i Australien. Den skulle bli en superpresent till Doris på hennes födelsedag dagen därpå! Jag hittade även Susan Boyle's nya skiva... Messade Paul för att berätta vad jag tänkte köpa, och se om vi dubbelköpte någonting... Jag visste att han nämnt Susan Boyle's skiva tidigare.

Nej, vi dubbelköpte ingenting, men han hade tänkt köpa den skivan... Men hade dåligt med tid... Jag hade redan köpt båda skivorna när hans svar kom, och vi bestämde att de skulle vara från oss båda. :-)

Tillbaka hemma gjorde jag Doris redo för att åka till tandläkaren. Vi hämtade upp Paul.

Hos tandläkaren får Doris äntligen sina nya tänder! Perfekt; då kunde hon känna sig fin i munnen på sin födelsedag! :-)

På vägen hem handlar vi gröt till Doris från Marks & Spencer, sedan skjutsar vi hem Paul, som hade mycket att hinna idag.

Hemma lagade jag pasta. Doris äter lite, men okej ändå.

På kvällen städade jag ur HELA KÖKET. Jag tog mig ett ryck, för att rensa ur alla lådorna... Jag hade satt upp ett mål - jag skulle hjälpa till att röja ut huset innan jag åkte hem. Så jag började med köket, som var i störst behov. Och vilken skillnad det blev - när skåpen tömdes, och jag organiserade det som hon hade användning för, och fick in dem i skåpen... Rummet blev väldigt mycket rymligare! Inte bara efter den lilla period vi haft med överbelamrade ytor - det var mycket öppnare än det någonsin varit. Det blev jättefint!

I vardagsrummet såg Doris på fotbollen och jublade för sig själv... Hon tyckte om det! Det trodde jag inte... Där ser man!

Paul hade sett på fotbollen hemma... Hade han vetat detta, hade han kommit över, hade han sagt! :-)

Sängdags... En stor dag imorgon... Big D skulle fylla 87 år!

Bilen till skrivarkursen, Toni Macaroni med Paul och Katia, och torsdagsklubb med Doris

Mån 15/11 - 2010
Jag städade lite på morgonen, så att när Mary kom, så kunde jag ta till vara på "avlastningen", och gå ut på promenad. Jag svängde förbi Paul, och han var hemma. När jag var där, ringde telefonen - det var sjukgymnasten som skulle komma och titta till Doris, så då tog vi bilen tillsammans dit för att vara där när det skedde. :-)

Efteråt offrade Paul sin eftermiddag för att hjälpa mig att hitta till skrivarkursen, så jag skulle kunna köra bil dit i fortsättningen. Det gick till på så sätt, att Paul körde dit, och under hela resan fick vi koncentrera oss på att inte prata, förutom om omgivningarna och hur jag lätt kunde memorera vägen... ;-) Jag var mycket koncentrerad - lokalsinne är inte riktigt min grej...

Vi hade en pratande GPS som hette Ingrid till vår hjälp. Paul berättade historien om varför hon hette Ingrid. Det var så att han och hans arbetskollega Christine var ute och körde, och hade hjälp av den GPS:en. Så skulle de ringa ett hotell och ställa lite frågor, och båda hörde att receptionisten hade EXAKT samma röst som GPS:en - båda reagerade på det. Receptionisten hette Ingrid, så då fick GPS:en också heta det. :-)

Ingrid var inge bra. Hon sa fel väg hela tiden, och vi var lite besvikna på henne... Jag fick koncentrera mig extra noga för att memorera Pauls väg, samtidigt som Ingrid ville annorlunda. Men efteråt kände jag mig ganska trygg ändå - jag trodde jag hade memorerat det... I alla fall; jag trodde att det fanns en möjlighet att jag skulle hitta rätt dagen efter!

Hemma hos Doris visade jag Paul bilder på facebook som mamma lagt upp om helgen då familjen var på besök. Paul tyckte de var jättefina. Han tycker mamma är en bra fotograf.

Jag och Paul började rensa ur köksskåpen, för att göra plats - vi hade alldeles för mycket saker stående på varje fri yta i köket, efter att köksskåpet försvunnit. Så vi började lite smått, och slängde sådant som Doris inte hade användning för, så vi kunde få in alla föremål i skåpen. Doris mår inte bra av stöket - det gör ju ingen. Vi hann inte mycket, men ett skåp i alla fall rensade vi ur!

Paul skjutsade mig så vi kunde köpa Digestive - Doris hade inga kvar, och hon behöver kakor vid sängkanten när hon vaknar på natten. Så det blev en hel del som vi lyckades fixa idag!

På kvällen såg jag på TV med Doris. Jag gick upp för att göra min Creative Writing-läxa också, eftersom jag hade läxa till dagen efter...

Sedan såg vi på Strausskonsert på TV:n.


Tis 16/11 - 2010
När Doris var okej hemma, tog jag bilen för att köra til min skrivarkurs själv... Lite nervöst... Jag struntade helt i att använda Ingrid, i rädsla för att hon skulle förvirra mig, eftersom hon tydligen inte alls tyckte om vägen jag skulle ta... Jag hade henne med mig i alla fall, men jag litade till mitt minne, och försökte hitta dit utan hennes hjälp. Den väg Paul hade visat mig var egentligen den lättaste, hade han sagt, med bara fem svängar.

Det gällde bara att jag kom ihåg vilka fem svängar det var... Det var ändå en resa som tog dryga kvarten!

Jag hittade dit utan att köra fel en enda gång - när jag kom till platserna, kände jag att jag visste att det var där jag skulle svänga. Och jag var där i mycket god tid, och hade fått parkering och allt! Toppen!

På kursen var det inte så mycket skapande idag, och inte så mycket läsande av verk heller - vi pratade mest om kommande utställningar.

På vägen hem svängde jag förbi affären och handlade på Morrison's - jag hade ju en kyl/frys att fylla!

När jag kom ur bilen där hemma, kom Fanny fram och hälsade på mig! Jag hade inte sett henne på jättelänge, det var mysigt att se henne igen. Hon blir alltid så entusiastisk när man kommer, och vill bli klappad. :-) Synd bara att jag hade så många matkassar att hålla reda på...

Hemma hängde jag tvätt, tvättade mera, och strök. En effektiv dag minsann!

Till middag lagade jag pasta till mig och Doris, med gröna ärtor och kokta morötter till. Doris åt som en myra, som vanligt... Ibland känns det som om det är bättre att inte laga mat till henne - då får hon i alla fall i sig ett (och kanske två, om man har tur!) korvbröd. Det hon åt till middag gav mindre energi än det... :-p Men det är viktigt att hon får i sig näring också! Hon är inte den som inte tar grönsaker på sin tallrik, vilket är bra. :-) Även om hon inte äter mycket, så är det någonting. :-)

Jag bloggade, innan vi såg Strauss tillsammans på kvällen.


Ons 17/11 - 2010
Efter att Doris stigit upp, och Mary anlänt, åkte jag för att möta upp Katia vid Hillhead - vi skulle möta upp Paul vid Toni Macaroni nere på Byers Road.

Katia är en au pair som fått problem med sin familj - de kan inte betala henne att stanna så länge som hon vill stanna, dvs. till slutet av februari. De kan bara betala henne 50 pund i veckan, och det är för lite för en au pair enligt förmedlingen. Katia skulle alltså åka hem till jul, och inte komma tillbaka, om det inte gick att lösa på något sätt, och Katia ville stanna tiden ut.

Så vi skulle träffa Paul för att kanske komma på en lösning som både Katia och Paul kunde tjäna på.

Paul hade haft lunchmöte på Toni Macaroni när vi kom, så vi skulle liksom "byta av" hans arbetskamrater. Paul var som vanligt glad att se en, och han gav mig en så varm blick; jag känner verkligen hur mycket han uppskattar mig och det jag gör för honom och hans mamma, och att jag gör stor skillnad för dem. Det ger mig så mycket energi, och jag blir så varm och inspirerad av att veta det.

Jag och Katia slog oss ner och fick te och kaffe. Där diskuterade vi hur vi kunde lösa Katias situation.

Paul hade förslaget att hon skulle stanna hos sin familj, eftersom hon faktiskt trivdes där. MEN att hon skulle jobba färre timmar, eftersom hon fick mindre i lön. De övriga timmarna hon behövde komma upp i för att få sin fulla veckolön, kunde hon jobba för Paul och Doris. Doris behövde sällskap, för att avlasta mig, och ev. vissa kvällar då jag inte var hemma. Och i övrigt letade Paul efter någon som kunde hjälpa han och Maureen med lite städning och sådant i deras hus. Så - det skulle säkert gå att komma upp i de timmar hon behövde varje vecka, så skulle Paul betala de resterande 25 pund som behövdes för att hon skulle komma upp i sin avtalade veckolön. Då skulle alla bli glada - hennes familj, au pairförmedlingen, Paul och Doris, och Katia framför allt.

Det tyckte vi lät som en bra plan. Men först skulle vi låta Katia och Doris träffa varandra, för att se om de gick ihop.

Så vi åkte hem till Doris, och Katia och Doris fick träffas. Efter ett tag gick jag och Paul "fixade lite i köket" en liten stund, för att lämna dem ensamma och se hur de trivdes ihop. De verkade prata på där ute.

Efter det skjutsade vi hem Katia, och åkte med Doris till tandläkaren. Vi skulle prova hennes nya löständer, och forma dem lite till... Tyvärr fick hon dem inte idag, hon skulle få vänta till nästa vecka... Men en bit på väg - snart kan hon känna sig bekväm med tänder i munnen igen!

Efter tandläkaren hämtade vi ut Doris mediciner, sedan skjutsade jag hem Paul - han hade mycket att göra.

Hemma hade vi en lugn kväll framför TV:n, och såg på Stauss.


Tors 18/11 - 2010
När Doris hade stigit upp, gick jag och handlade inför helgen. Sedan åkte jag och Doris till henne "klubb". Hon hade nyligen börjat gå på en torsdagsklubb för pensionärer, då de träffades och fikade, och hade olika saker som hände varje vecka.

Det här var tredje gången hon var där, tror jag. Första gången hade det varit musik - vuxna personer som gått på sånglektioner, men som ändå var amatörer, som fick tillfälle att uppträda och sjunga. Det hade Doris tyckt om - det var många äldre låtar som hon kände igen. Hon sjöng med på vissa låtar, och levde in sig i musiken... I slutet hade Paul kommit dit för att se hur vi hade det, och slog sig ner vid vårt bord, och var förvånad över hur organiserat det verkade vara. Han tyckte nästan det var lite bisarrt! Doris lutade sig mot mig, och frågade mig om jag inte tyckte det var roligt att en så ung person som Paul satt där mitt bland alla gamlingar... ;-) Haha, hon hade varit så rolig - hon frågade mig om jag inte var obekväm med så många gamlingar, och sa att om hon varit jag skulle hon "run like hell". ;-) Hon var lite nervös när jag gick iväg och betalade hennes medlemsavgift där i början - då klamrade hon sig fast vid armen på mig när jag kom tillbaka! Hon visste inte varför hon var där... Men som sagt, när jag satt där bredvid, och hon var med någon hon kände igen, kunde hon njuta av musiken.

Andra gången var förra veckan, då var inte jag med. Paul hade kommit dit, och sedan lämnat henne där, för att hämta upp henne när det var slut.

Och idag var vi där tillsammans igen. Hon som var ansvarig tyckte det var roligt att jag var tillbaka, och hon trodde Doris skulle trivas bättre också om jag var med.

Idag skulle barn från en skola komma och musicera. Det var alla möjliga sortes instrument - filoler, cellos, saxofoner, flöjter... Till och med säckpipa! Oj vad högt den lät i den lilla lokalen! Alla hoppade till!

Sista låten var förskräcklig - tre saxofoner, fyra klarinetter, två cellos, tre tvärflöjter... och alla blåste allt vad de hade, i olika toner... Doris gjorde miner i avsmak och förfäran och höll för öronen! Synen gav mig fnissattack, som jag gjorde allt i min makt för att kväva - jag ville inte att barnen skulle skämmas...

Hemma igen strök jag. Paul kom på ett kort besök. Jag åt paj till middag, bloggade, och hade TV-kväll med Doris och vi såg på Stauss igen. :-)

Fullspäckad söndag, med fika och kalas

Sön 14/11 - 2010
Jag träffade Charlotta och Erna för att luncha på Willow tea rooms.

Charlotta med sin mat.

Erna med sin mat - båda beställde Coronation chicken sandwitch.

Jag med min mat - kyckling- och avocadosmörgåsar!

Senare på eftermiddagen var det kalas hos Celine. Vi alla hjälptes åt att duka och dekorera. :-)

Jag lyckades till sist knyta min ballong.

Tårtan såg LJUVLIG ut!

Födelsedagsbarnet Celine.

Hela gänget samlad!

Presentutdelning.

Celine hugger in på tårtan. Roberta är mycket förväntansfull!

Vilken himlabakelse!

Vi körde leken med lappar på pannan, då man ställer frågor och försöker ta reda på vem man är. Brad Pitt...

Leonardo Di Caprio

Charlie Chaplin

Robbie Williams hamnade lite upp-och-ned...

Freddie Mercury.

Will smith.

Sön 14/9 - 2010
Efter att Doris gått upp, rörde jag mig in till stan för att träffa Charlotta och Erna. Vi skulle luncha, och jag rekommenderade att vi gick till ett tea room - de hade inte varit på ett sådant tidigare.

Vi gick till Willow tea rooms på Buchanan street. Där hittade jag te-huvan som jag varit lite sugen på - den placeras över tekannan för att hålla den varm. Doris har en sådan (som hon älskar att värma händerna i, eller ha på huvudet) i form av ett hus. Jag har länge letat efter en sådan, och bara här har jag hittat ett i form av ett hus... Så idag slog jag till, och köpte det!

Vi bestämde oss för att äta sandwitch. Erna och Charlotta brukar tydligen alltid beställa samma sak, och så blev det idag också - båda beställde Coronation Chicken. Men Erna beställde varm choklad, och Charlotta te, så helt identliskt blev det inte den här gången. ;-)

Jag beställde min favoritsandwitch - kyckling och avocado, och drack mitt favorit-te - äppel. Mums!

Efteråt gick vi lite i stan, och kikade i butiker. Jag letade efter Celines födelsedagspresent, och det blev till sist en box med blandade kakor från ett kakstånd - de var jättegoda, vi provsmakade en del. ;-)

Jag hittade även en mapp till min Creative Writing-kurs, och en box till Doris lakrits inne på John Lewis. Perfekt!

Sedan var jag tvungen att börja röra mig - kalaset skulle börja på eftermiddagen, och vi skulle träffas fyra. Jag tog tåget från centralen, och hörde av mig till Roberta. Hon hade tagit ett tidigare tåg, men de väntade in alla vid tågstationen, så när jag kom dit, var det en hel grupp där. :-) Vi gick tillsammans för att ta bussen till Celines hus.

När vi gått av passerade vi ett av grannhusen till Celine, där en känd sångare bodde. Jag hade aldrig hört talas om honom, och många andra hade heller inte gjort det, så hemma hos Celine lyssnade vi på hans musik på datorn.

Vi blåste upp ballonger och dukade fram för kalaset... Celine bjöd på en massa tysk choklad, en tysk tårta, chips och sötade popcorn... Allt var supergott!

Efter tårtan, som var helt underbar (choklad på utsidan, en vit gräddig kräm på insidan, och banan!), bestämde vi oss för att leka - sätta lappar på pannan, och man fick fråga frågor för att försöka lista ut vem man var. Man fick fråga tills man fick ett nej-svar, och då gick frågerätten över till nästa person.

Jag har aldrig kört det förut. Det var svårt! Speciellt som jag satt bredvid Charlie Chalin (jag själv hade skrivit den lappen till henne), och det visade sig att jag också var Charlie Chalin! Det fanns inte riktigt i min hjärna att jag kunde vara samma person som någon annan... Detta ledde till att jag var nästan sist... ;-) Men sist var Freddie Mercury, trots många ledtrådar, och i synnerhet från värdpappan.

Det blev inte så jättesent - runt åttatiden rörde vi oss, tillsammans med de som lämnade sist. Jag ville inte låta Doris vara ensam för sent på kvällen. Roberta åkte med mig, och vi kunde göra sällskap till Anniesland station.

Paul var snäll och hämtade upp mig vid stationen. Han är alltid så omtänksam och snäll.

På kvällen såg jag och Doris x-factor, på vilka som åkte ut... Jag har riktigt fastnat för det programmet! Jag hejar på Rebecca Fergusson, jag har helt förälskat mig i hennes röst och i hennes mjuka personlighet. Hoppas hoppas hoppas på henne som vinnare!