När Fife-äventyret tog slut...

Tis 2/11 - 2010
Sista hotellfrukosten. Den avnjöts med njutning, men ändå inte helt avslappnat - vi ville ju hinna med en tidig buss!

Farväl, underbara svit!

Tjejerna gav mig pengar så jag kunde köpa en blombukett åt Doris... De hade köpt en chokladask till Paul som tack, men jag sa att det inte var en lika bra present för Doris, som inte är så glad i saker att äta. Så en blombukett blev det. Doris tyckte den var underbar. :-)

Tis 2/11 - 2010
Vi vaknade upp för sista gången i vår svit, och gick för sista gången ner till vår hotellfrukost. Vi bestämde oss för att byta platser från igår och vara lite experimentella på det sättet. :-) Vi beställde den varma maten från menyn, och visste bättre idag vad vi ville ha - kunde skräddarsy rätterna lite mer, dra av och lägga till, efter erfarenheterna från gårdagen. Gott blev det i alla fall!

Vi åt med njutning - men inte utan att titta på klockan. Vi ville ta en tidig buss, och efter att ha sagt hej då till vår fina svit blev det lite bråttom... Vi uppskattade att det tog ca 10 minuter att gå till busstationen, och vår buss skulle gå om 5... Det blev att jag powerwalkade, och de andra tjejerna kom efter mig. De fascinerades över hur jag gick så snabbt - mina spinningben tryckte på ordentligt. :-)

Vi hann med bussen ändå! Vi åkte till Leuchars, där tjejerna skulle ta tåget till Edinburgh. Jag själv satt kvar på bussen, eftersom den gick till Dundee - därifrån skulle jag ta tåget till Glasgow. Allt gick smidigt.

Paul hämtade mig vid tågstationen. Han tyckte det hade känts som om jag varit borta i en evighet, och tyckte det var skönt att ha mig tillbaka. Jag tyckte också att jag hade varit borta i en evighet - så mycket som hade hänt dessa dagar! Så mycket som vi hunnit med! Det hade verkligen varit riktiga gulddagar, på alla sätt... Men visst var det underbart att se Paul och Doris igen!

Jag berättade för Paul att jag hade fått i uppdrag av tjejerna att köpa en blombukett till Doris - då stannade Paul till vid en fin blombutik nära våran kvarterspub Liesmore, och väntade på mig medan jag sprang in. Jag plockade ihop en bukett (ja, eller tjejen bakom disken, efter mina order) utav lösa snittblommor, och den blev riktigt fin!

Hemma igen var det roligt att se Doris igen. Hon blev mycket glad åt blommorna, och Paul var imponerad över den stora lila blomman i mitten - han tyckte den var rejäl och fin.

Kvällen blev en vanlig kväll med Doris. Jag ringde mina föräldrar på skype, annars var det en helt vanlig TV-kväll. Doris hade någorlunda aptit denna kväll - det blev soppa och mackor för hennes del; skönt att det blev något mer än bara mackor. Man vill ju inte att hon ska få skörbjugg.


Ons 3/11 - 2010
En dag där det var fullt upp! Doktorn kom över på hembesök kl. 11 för att ge Doris hennes influensaspruta. Medan Mary höll Doris sällskap, utnyttjade jag denna fria tid till att få frisk luft med en promenad.

Paul och jag hade avtalat att träffa Jean kl. 14. Jean var en kvinna som Anne-Marie hade rekommenderat, som kunde vara som ett andra alternativ de gånger då Doris behöver sällskap, och varken jag, Paul eller Anne-Marie kan.

Vi hade bestämt att träffas hemma hos henne - hon bodde väldigt nära Doris - och efter ett samtal med bara hon, Paul och mig, så skulle hon få träffa Doris en annan dag, om allt kändes bra efter första mötet.

Vi hade lite svårt att hitta rätt hus till en början - varje hus innehöll flera lägenheter, och det var svårt att följa numreringen... Till slut hittade vi rätt, och en hund hoppade upp i fönsret och skällde på oss. Hon var dock jättesnäll, och när vi slog oss ner i soffan inomhus ville hon gärna upp i soffan och i knäet och slicka i ansiktet - och det var ingen liten hund!

Vi berättade om Doris för Jean, och beskrev den personen hon var, och hennes behov. Jean var en mycket sympatisk och lugn kvinna, som lyssnade intresserat och med ett leende i de pigga ögonen. Hon var pensionerad, och hade mycket tid - det skulle nog inte bli något större problem om hon behövde rycka in.

Jag berättade mycket om Doris som person, eftersom jag bor hos henne, och ser henne från ett annat perspektiv än "son-perspektivet", som Paul har. Jag berättade att Doris kan vara väldigt skämtsam, och att det gäller att inte ta allting för allvarligt - hon kan be en att prata ren engelska och liknande, men det är aldrig menat som en allvarlig kritik mot personen. Man får ta lätt på det - Doris är en väldigt varm och snäll person.

Efteråt sa Paul att han hade känt sådan värme för mig där inne, att jag hade talat så varmt om hans mamma, men ändå så ärligt. Han sa också att han märkte att jag gett ett bra intryck hos Jean, och det kändes bra, att man bidragit med någonting bra där inne, och att all information kommit fram, och att alla var nöjda och belåtna. Mötet mellan Jean och Doris bestämdes till fredagen.

Schemat var späckat - kl. 15 skulle sjukgymnasten på hembesök hos Doris, för att kontrollera att Doris klarar sig bra i hemmet, och se om hon behöver extra utrustning.

På kvällen lagade jag pasta med kyckling- och svampsås. Doris åt och sa att det var gott, men lyckades inte äta mycket... Det är ju det som är problemet - hon tycker om mat, men kan inte få i sig så mycket. Det var i alla fall kul att hitta något hon tyckte om förutom mackor. Lite näring i kvinnan! Ärtor och morötter slank också ner, om än lite. :-)

På kvällen såg vi på TV tillsammans som vanligt, såpan Emmerdale, och sedan Strauss-DVD:n.


Tors 4/11 - 2010
Gårdagen var rush-rush-rush, men idag hände det inte mycket...

På kvällen gick jag och Paul till puben The State - det är alltid mycket trevligt, och alltid en riktigt givande guldstund. Vi har alltid intressanta samtal, och det är skönt med en kväll där det händer någonting annat också. Jag trivs verkligen i Pauls sällskap. Vi är så avslappnade med varandra, och vi kan prata om vad som helst. Det gör samtalen alltid så ärliga, intressanta och givande. Man tänker mycket. Och man lär varandra olika tankesätt. Det är jättekul!