Victors första besök

Lunch på Cottiers.

Edinburgh.

På Bella Italia.

Utsikten från Hotellrummet på söndag morgon.

På fredagsförmiddagen hade jag fullt upp med att plocka iordning det lilla rummet på nedervåningen, och bädda för Victor, som skulle anlända senare på kvällen.

Sedan skjutsade jag Paul och Doris till tandläkaren - Doris skulle få nta löständer, eftersom hon hade stoppat sina gamla i en pappersnäsduk på sjukhuset, och de hade av misstag blivit "bortstädade". Jag fick också hjälp, eftersom jag fortfarande lider av ilningar i tänderna - de satte på något klet som skulle skydda lite längre.

I bilen på väg till tandläkaren berättade Paul att Maureen kunde skjutsa oss till Edinburgh och hämta upp Victor. Och vi kunde överraska honom där! (Han trodde att han skulle ta bussen till staden, därifrån tåg till Glasgow, och sedan taxi hem till Doris. Nu slapp han allt detta!) Jättesnällt att Maureen kunde ställa upp. :-)

De hämtade upp mig lite tidigare än väntat - Paul hade kollat på nätet att planet skulle landa tidigare än avsatt tid! Aaah! Det blev till att skynda! Jag fick snabbt sätta mig i bilen och köra ner till Paul och Maureen, sedan så åkte vi.

I bilen hade Paul planerat en komplott - han satte på min skiva, med min egenskrivna musik, och sa till Maureen att "detta var det nya stjärnskottet från Sverige". Vi spelade tre låtar, innan vi berättade att det var jag som sjöng. :-) Maureen tyckte jättemycket om det (och nu lyssnar hon alltid på det när hon kör bil. ;-) ).

Vi hann till flygplatsen. Maureen tjuvlyssnade lite på några norskor som stod framför oss, för att se om de pratade lite roligt som jag hade berättat (jag hade berättat om hur nordens språk skiljer sig i lätet, och hur glada norrmän låter. Maureen hörde det, och log för sig själv).

Victor blev överraskad - det var roligt att smyga upp bredvid honom och säga hej. :-) Vägen hem i bilen var trevlig, och det var också trevligt att jag fick skjutsa Victor sista biten hem, från Pauls och Maureens hus. :-D När vi skulle byta bil, gick vi automatiskt på varsin "fel" sida om bilen, kom på oss, och bytte sida. Så typiskt! :-) Tänk vad en svensk kan ha för inflytade på en. ;-)

På kvällen hade vi fika med Doris. Hon var pratsam och skämtsam, och det var roligt att se att hon och Victor tyckte om varandra. :-)

På lördagen skulle vi äta lunch tillsammans med min värdfamilj på Cottiers. Jag väckte Doris runt kl. 10.30. Det visade sig vara för kort tid. Hon var reda för sin gröt kl. 11.20, och vi skulle vara hos Paul 11.45! Aja, tänkte jag, och förberedde allt annat som skulle vara fixat innan vi skulle åka, medan Victor och Doris babblade på. :-) Sedan höll jag Doris sällskap, medan Victor packade klart sitt.

Vi blev inte SÅ sena ändå - vi var på Cottiers ungefär kvart över tolv, och ingen skada var skedd. :-) Paul förstår att Doris tar tid. :-) Paul, Maureen och William satt och väntade på oss, när vi anlände.

Det blev en god lunch på Cottiers, och med efterrätt! Victor provade Fish & Chips för första gången, och jag provade Chili con carnen med örtris och pitabröd (som var det enda jag inte provat på menyn nu - nu har jag provat allt! :-D). Till efterrätt provade jag Citronbruléepuddning med hembakade shortbreads, och Victor provade kanel och äppelcrumble med glass. :-) Jag fick smaka på både Victors och Pauls efterrätter (Paul hade toffeechokladkakan med glass, precis som William. Maureen hade samma som Victor). Och alla åt Fish and Chips till lunch, utom jag och Doris. :-) Doris åt lite soppa, men hade ju precis ätit frukost, så hon hade ingen större aptit.

Efter lunchen skulle William låna Dominique under helgen, så han skjutsade hem Doris. Jag och Victor följde med hem till Paul och tittade på filmklippet där jag var med på nyheterna. :-) Sedan åkte vi in till staden, för att åka till Edinburgh.

Jag visade honom snabbt Byers Road, (och försökte hitta skivbutiken där, men när vi inte hittade den, åkte vi in till staden, för att inte förlora för mycket tid). I Glasgow city gick vi längs Buchanan street, och poppade in i några butiken för en snabbtitt, men såg ganska snabbt till att ta oss till Central station. Och där fick vi reda på att nästa tåg till Edinburgh gick från Queen street station - där vi gått ifrån. Bara att gå tillbaka!

På vägen stötte vi på en Hari Krishtna. Han sa "tusen tack" och gav oss en CD med mantran och en bok. Och ville att vi skulle skänka lite till deras arbete med att anlägga en typ av bondgård med ekologisk tillverkning, där hemlösa kunde jobba. Jag gav han ungefär fem pund, sedan gick vi vidare.

På tåget kände jag mig trött och hungrig av någon konstig anledning (jag hade sovit bra, och ätit hur mycket som helst!) Jag ville inte bli grinig, så jag åt en massa shortbread jag köpt, för att hålla humöret uppe.

I Edinburgh gick vi lite improviserat runt på lite gator, och höll utkik efter något bra middagsställe. Vi hittade ett till slut - Bella Italia. HUR GOTT SOM HELST! Alla rätter såg goda ut, men vi bestämde oss för att dela på två rätter - en pizza med många goda pålägg, och en svamp och kycklingrisotto. Till efterrätt - varsin chokladdmoussekaka med mörk och vit chokladmousse, med grädde. MUMS! Tillbaka dit någon gång!

Min aptit ville aldrig ge sig - jag åt upp det Victor inte orkade.

Efter maten hade det börjat dugga lite. Vi vinkade till oss en taxi och tog oss till hotellet. Vi kom fram runt niotiden.

På hotellet tog vi det lugnt. Fick tillfälle att slappna av och bara prata. Och känna hur mycket vi saknat varandra. Jag fick en fin scarf av Victor (som jag fick användning för dagen efter - det var soligt, men kyldigt väder!)

Söndagen var kort. Efter hotellfrukosten tog vi en taxi, som först släppte av mig vid stationen, och sedan skjutsade Victor vidare till flygplatsen.

Jag gick upp till slottet och kollade lite i butiken - och hittade en halsduk med Glasgow-tartan. :-) Sedan tog jag tåget tillbaka till Glasgow.

Gick föri Pauls hus och fikade med dem. Tittade lite på fotbollen, som var på tv:n när jag kom, oc pratade. De både tyckte mycket om Victor. :-)

Sedan åkte jag och Paul hem till Doris - hon hade sjuknat in. Förmodligen ätit något dåligt - hon hade kräkts, men såg frisk ut när vi kom. Vi lyckades inte luska ut vad hon ätit för något dåligt - hon hade inte ätit mycket, och ingenting ovanligt.

Jag och Paul åkte och handlade mat, och sedan åkte vi till mässan. Paul kunde köra idag - han lånade Maureens bil, eftersom William fortfarande hade Dominique. Maureens bil visade sig vara lättare för honom att köra, eftersom den var högre. Allt gick bra. :-)

Jag och Doris blev hemskjutsade, och det blev middag och kvällsfika. Och nu sitter jag här. :-)

Bilder

Jag tänkte visa lite av min värld och mina upplevelser här i Skottland med lite bilder. :-)

Paul och Doris, första gången vi åt på Cottiers.

Emma och jag, på Bagpipe World Championships.

Jag på min första fotbollsmatch - Heja Celtic!

Ikeavisit.

Loch Lomond.

Loch Lomond

Idag hände en lite småläskig sak - kontakten på strykjärnet gick lite sönder, och jag fick en stöt när jag skulle trycka in kontakten lite bättre. Inget farligt, men vad rädd man blir! Paul bad mig slänga hela strykjärnet direkt - imorgon ska vi köpa ett nytt. :-)

Jag hade inga andra planer för dagen än att fixa all tvätt. Men Paul ringde som vanligt, och det blev bestämt att vi skulle köra till Loch Lomond (Skottlands största loch), och titta. Vädret var underbart, så det var perfekt att passa på att göra en sådan utflykt. Där, vid dess mynning, finns ett fik och en massa butiker.

Jag körde bilen, och det var inte så långt borta - en halvtimme med bil lite drygt.

Doris och Paul gjorde sig hemmastadda på caféet, och jag fick tillfälle att gå runt och kika i butikerna. Jag hittade godis till mig (paranötter doppade i mörk choklad och i yoghurt - mums!), och en chokladask med mörk choklad med ingefärasmak som jag gav till Paul, som en gratulation till de positiva provsvaren han fick idag på sjukhuset. Han har genomgått prover för att se om han lider av blodpropp, och har varit lite låg genom att provsvaren inte har gett tydliga besked. Men idag fick han beskedet - ingen blodpropp! :-) Så då tyckte jag han skulle få en chokladask med hans favoritchoklad. :-)

Sedan installerade jag mig också på caféet, tog en te, och hjälpte Doris med att äta upp hennes glass. ;-) Jag fick reda på att Doris hade en svart liten hund när hon var flicka. Den hette Nigger! Så otänkbart, om en hund hade hetat det idag! Men det var andra tider förr... Jag berättade att det finns äldre sånger i Sverige där man använder ordet, och för att inte tala om ordet "negerbollar", som äldre personer använder än idag! Doris började sjunga en gammal visa som innehöll ordet, och Paul hyssjade snabbt ner henne. ;-) Jag berättade om klippet från Sunes sommar - "we call them winderbröd, winderbrods!" (Senare på kvällen skickade jag klippet till honom, och även klippet när de skjuter pilbåge. Han tyckte det var roligt. :-) )

Vi hade en jättetrevlig eftermiddag, och vi hann in i bilen lagom till att regnet kom. Eller solregnet! Det är ofta solregn här i Skottland! Jag gillar det. :-)

Vi skjutsade hem Paul, och sedan hade jag och Doris en vanlig kväll hemma hos henne - framför TV:n med fika, tittandes på såpor. ;-)

Tandläkare och lunchträff

På måndagen hade jag tandläkartid kl. 14.45. Paul bad mig att hämta upp honom lite innan, redan vid halv två - det var lite saker han ville hinna innan dess. Mary, som kommer varje måndag och onsdag mellan ca. 13-15 (men som brukar komma redan kl. 12), skulle hålla Doris sällskap en stund, så att hon inte skulle känna sig ensam alltför länge.

Jag hämtade upp Paul, och han såg hemlighetsfull ut, och sa att vi skulle på ett "secret mission". Top secret. Han fick inte säga vad det var. Det var en sak enbart han fick veta, det hade att göra med ett avtal med the government.

Vi skulle lämna Maureens mobil till hennes jobb. Asch, han försade sig! Nu är vi ju två som vet... Eller tre. Men ingen annan. Kan fungera ändå!

Framme vid Maureens jobb, fick vi vänta länge på Maureen. Paul hade inte hennes nummer till kontoret i sin mobil, och hon svarade inte på mobilen (duh...). Hur skulle vi nå henne? Mysterium... Till slut kom hon ner, och tog emot mobilen. Hon mådde inte så bra, så jag blev nobbad på kramen.

Jag noterade att en man stod och rökte bredvid oss när Paul lämnade över mobilen. Jag viskade till honom att han hade sett vårt hemliga uppdrag. "We must eliminate him!" viskade Paul tillbaka.

Som tur var för mannen, så gjorde vi inte det. Vi åkte till tandläkaren istället. Jag skulle göra en läskig U-sväng på en trafikerad gata för att komma runt. Det gick inte bra. Men till sist löste vi det. :-)

Regnet var ihärdigt. Jag och Paul var tvungna att parkera en bit från gatan, och promenera sista biten, och gå över en trafikerad gata. Vi hade bara ett litet paraply, så vi kunde inte undvika att bli blöta. Paul tyckte vädret var "uääsch". Han lärde mig ett skotskt uttryck för det, som jag glömt i skrivande stund. Måste fråga om det.

Tandläkaren hette Taco. Vilket namn. Han var ung och trevlig och tydlig. Han ritade upp för mig på en servett vad som hänt. Mitt tandkött har glidit ner en bit och blottat en bit av tanden där det inte finns emalj, och det är därför det ilar. Jag fick en tandkräm. Och det var det - inte så mycket mer att göra. Jag hoppas det hjälper. (Annars tycker Doris att jag ska dra ut den, och få fejk-tänder som hon!)

Vi hade planerat att åka ut till något vackert ställe på landet och äta middag. Men regnet ville inte sluta, och Paul trodde inte Doris skulle vilja gå ut i det vädret. Så det blev middag på Cottiers - Pauls favoritmatställe, som ligger precis utanför hans hus. Jag och Paul åt Fish and chips, och det var riktigt gott. :-) Doris åt några skedar soppa - hon har sällan aptit. Men så länge hon får i sig något annat än enbart kakor och smörgåsar, är jag nöjd. :-) Lite variation är bra. :-)

På tisdagen åkte vi till sportcentret på eftermiddagen. Paul och Doris satt och läste tidningar i caféet, och jag simmade. Jag får inte i närheten så mycket träning här som jag brukar, och jag mår så bra när jag väl får det! Paul säger att jag strålar. :-)

Efteråt köpte jag en fruktdrink. Fruktdrinkarna har ökat i popularitet i Skottland - delvis för att de är ett alternativ för de som inte dricker alkohol. Men man dricker det även i andra sammanhang. Min hette "Night vision", och innehöll helt enkelt juicen av pressad apelsin, morot och ingefära. Den var konstig, men inte äcklig!

Hemma igen installerade vi Doris vid teven med allt som hon behövde, och sedan gick jag och Paul till puben en kortis, för att diskutera viktiga detaljer om Victors ankomst på fredag, och om Doris. Vi gick till den pub där hans pappa hade jobbat, och där han själv jobbat som ung. Det är en vacker, skotsk pub, med historiska detaljer. Det finns färgat glas, som berättar historier, och Paul berättade att det inne på herrarnas pissoar fanns historien om hur engelsmännen drev ut skottarna ur höglanden, för att göra rum för boskap. Sedan fanns bilder på dessa mäns huvuden i pissoaren, så man kunde pissa på dem, när man läst historien. :-)

Jag fick äntligen bjuda Paul på en dricka (han ska alltid betala för allting, och han hade lovat att jag skulle få bjuda tillbaka någon gång). Det kändes bra, och ett litet steg närmare rättvisa. :-)

Jag och Paul hann diskutera våra tre "måste-diskutera-punkter", och hann även med annat (vi får akta oss så vi inte glider över på FÖR mycket annat, men vi skötte oss bra). :-) Jag var tillbaka hos Doris efter ca 2,5 timmar (och vi hade sagt en timme - vi var duktiga för att vara Paul och jag!)

Idag, onsdag, skulle jag få tillfälle att träffa Pauls vänner på en lunch på Cottiers. Det var en fantastisk sommardag, men solsken och värme! Jag var på plats kl. 12, och jag var först! Sedan kom Paul ut från sitt hus. Sedan kom Connie gående.

Connie är 22 år, precis som jag. Hon har jobbat på Pauls jobb, först som en praktikant, men eftersom hon var så duktig, har hon jobbat där i fler omgångar. Hon är smart, jobbar hårt, och målar på fritiden. Hon har pluggat på collage 2 ggr, men inte hittat rätt - nästa vecka ska hon börja på en film- och medialinje. Jag håller tummarna för henne!

Nere på Cottiers träffade vi Stephanie och Stephanie. Båda har jobbat/jobbar med Paul. Ena Stephanie har nyligen fått barn - lilla Kate - och hon var med. Jättesött och lugnt barn. :-)

Vi började med att sitta ute. En kort sekund tänkte jag på getingarna, men sköt undan det. Och de störde mig inte alls så mycket som jag trodde. De kunde cirkla runt bordet, utan att jag flamsade. På sin höjd viftade jag bort dem, när de var precis runt mig. Progress!

Men Stephanie (utan barn) var chef (hon jobbar med Pauls jobb nu när han är sjukskriven) och bestämde att det var dags att gå in, att det inte var "pleasant".

Vi går ofta till Cottiers i den här familjen, men allt är gott, och jag har mycket kvar att prova! Idag provade jag Spicy choritzo med Tomato Linguini. Det var gott, som allt annat har varit där hittills!

Ett annat plus med Cottiers är att byggnaden är så mysig - den är folklig, och är en del av en gammal kyrka.

Efter lunchen sa vi hejdå till Stephanie och Stephanie, och jag skjutsade Paul och Connie till en liten bilhandlare som Paul kände till - Connie fick sitt körkort samma dag som jag klarade mitt skotska körkort, och var på jakt efter bil. Paul kände två bröder som jobbat i verkstad och med att sälja bilar i över 30 år, och han visste att de gjorde ett bra jobb, och var ärliga. Så vi kikade där. Connie hittade en bil som hon funderar på att köpa - också en ford fiesta, som vår Dominique (inte jag som döpt den). :-)

Efter att ha skjutsat Connie så att hon lätt kunde ta sig till tåget, åkte jag och Paul hem till hans hus. Vi började med att kolla upp hotell, där jag och Victor kunde bo på lördag, i Edinburgh. Vi hann inte klart förrän vi insåg att det blev parkeringsförbud där Dominique stod parkerad, så vi åkte hem till Doris och fortsatte där. Och Paul passade på att fråga Doris (när jag smög upp på övervåningen) om Victor kunde sova här på fredag. Inga problem, som väntat. :-)

Vi skjutsade hem Paul lite senare, och Doris ville följa med in i bilen. :-) Bra för henne att komma ut! På vägen hem köpte jag lite nödvändiga saker, och en tidning till henne. :-)

Hemma ville hon ha mackor och te. Hon sa att hon var utsvulten, och glömde bort det, så hon upprepade det ca sju gånger den kvällen - jag hade fullt sjå med att hinna ge henne mackor, innan hon hann upprepa sig. ;-) Det var bra - hon har aldrig ätit så bra - tre korvbröd med skinka på. :-D Hon är så söt, min lilla drama-queen! :-)

På kvällen strök jag i vardagsrummet. Det visade sig vara bra, eftersom jag då var ett närvarande sällskap för Doris, men samtidigt fick hushållssysslor gjorda. :-)

Imorgon har jag ingenting speciellt inbokat. Vi får se vad dagen har att ge. :-)

Visit till Ikea, och katolsk gudstjänst

Efter att Doris gått upp, fått sin gröt, placerat sig vid tv:n med te och kaka, så kunde jag planera min dag med Paul. Jag skulle till Ikea med Emma och Fabian, och efter det skulle jag skjutsa Doris och Paul till gudstjänsten. Men jag hade ingen bensin i bilen!

Vi gjorde såhär att jag hämtade upp Paul, och han visade hur man körde till kyrkan. Vid kyrkan ringde Emma. 40 minuter senare skulle bussen till Ikea gå från city. Det skulle bli tight, det förstod jag. Men det var bara att ta det lugnt, och skynda sig efter bästa förmåga.

Bilen behövde desperat tankas, så det gick inte att hoppa över. Stackars Paul var så stressad för min skull. Och så frustrerad över att han inte kan köra bil än - annars hade det inte varit några problem, han hade kunnat skjutsa mig direkt till stan.

Tillbaka vid Pauls hus, hade jag bara 15 minuter på mig innan bussen skulle gå från innerstan. Jag skulle inte hinna om jag tog tunnelbanan, pga. gångavstånden som följde. Och det fungerade inte heller att ta bussen - den gick tio minuter senare, dvs. 5 min innan bussen i innerstan AVGÅR.

Paul placerade mig i en taxi och gav mig pengar. Han insisterade. Han är för snäll och generös!

Jag träffade upp Emma och Fabian den tid då bussen faktiskt skulle avgå. Och vi fick vandra en bra bit uppåt gatan, för att försöka hitta busstationen. Det är kört, tänkte jag. Men när vi hittade gatan, såg vi bussen stå där! En kort språngmarsch, så var vi plötsligt på bussen! Vi var en kvart sena. Men det var tydligen bussen också. :-)

Men vilken seg buss! Det tog över en timme att nå slutstationen! Och jag som skulle tillbaka tidigt, eftersom Doris tar sådan tid på sig att göra sig iordning för mässan. Vi var vid ändstationen 15.30. Och jag skulle ta bussen tillbaka 16.04. Att gå till Ikea tog 10 minuter. Så jag hade tio minuter på mig att gotta mig i Ikeashoppen. De tio minuterna var absolut värt resan! Jag plockade saker från hyllorna, utropade saker som "Åh, cocosbollar, åh, lingonsylt, åh, havreflarn, ÅH ÅH ÅH!" Jag var helt facinerad av att se svenska varor, och sprang runt i extas, sjungande "Sverige Sverige älskade vän". Knäppgök.

Sedan tillbaka till bussen, och såg till att ta en snabbuss tillbaka, som bara tog en halvtimme.

Och vid min tunnelbanestation, såg jag äntligen till att posta min brevröst till valet, och ett vykort till mormor ocr morfar. :-)

Det blev knappt med tiden trots allt - jag var vid Pauls hus (där jag skulle hämta bilen) 17.02 - och jag skulle åka från Doris stax efter kvart över hade jag tänkt, eftersom hon tar sådan tid på sig.

Jag ringde Paul och bad honom ringa och förbereda henne mentalt på att vi skulle åka snart, och be henne få i sig någonting, så att hon inte skulle vara hungrig, och komma på att hon vill ha te och smörgås precis när vi skulle åka.

När jag kom hem hade hon fixat sig fika - skönt, då kunde jag fokusera på att kasta i mig någonting innan mässan. Jag sa till henne, när hon hade ätit klart, "vi ska gå om fem minuter Doris. Behöver du gå på toaletten innan vi går?" "Nej", svarade hon, "jag behöver inte gå."

Fem minuter senare: "Doris, nu ska vi gå till mässan". Doris: "Jag ska bara gå på toaletten, om du inte misstycker till det..."

Åh nej... det projektet tar 5-10 minuter. :-p

Vi kom ut till bilen. Jag körde faktiskt för en gångs skull enligt hastighetsbegränsningarna (annars kör jag långsammare). Och vi lyckades nå kyrkan till slut, om än 5 minuter efter planerad tid. Vår parkeringsplats, precis utanför kyrkan (där vi planerat att stå), fanns kvar! Yes!

Paul kom strax efter, han hade fått skjuts av Maureen. Och sedan började mässan. Jag kände mig ganska obekväm, eftersom jag inte visste hur jag skulle beté mig. Jag har aldrig varit på en katolsk mässa förut, och försökte på helspänn härma varje rörelse som den övriga församlingen gjorde. Det som kändes lite extra läskigt var att jag stod mitt emellan Doris och Paul, och de inte kunde stå upp. Det kändes verkligen som om jag stod ensam, och jag kunde inte fråga dem om jag gjorde rätt.

Mässan var kort - inte mer än 45 minuter. Och inte så högtravande - prästen pratade modernt och som om han pratade med vänner. Ganska trevligt. Men jag passade inte riktigt in.

Efter att ha skjutsat hem Paul, åkte jag och Doris hem till oss. Vi fikade framför tv:n, sedan smet jag upp två timmar för att skypa med Victor och mamma, och svara på mail. Jag tror det är en bra sak att göra - då slipper jag fixa allt med datorn efter kl. 12, och då är dessutom ingen inne på skype. Och två timmar klarar Doris, eftersom jag sitter med henne sedan resten av kvällen. Bra grej att göra!

Idag är det måndag igen. Jag ska till tandläkaren och kolla upp mina ilningar som inte vill ge sig. Sedan, om vädret inte är för förskräckligt, ska vi ta en biltur bort till ett fint ställe och fika eller äta något. Vi får se vad dagen har att ge! :-)

Fotboll, simhall, pub och nöjesfält...

På torsdagskvällen gick vi och tittade på när Celtic spelade Utrecht på Celtics stadio. Vi åkte dit i god tid, och åt Fish and Chips där på plats. Det var faktiskt gott. :-)

Jag var nervös. Maureen var nervös. Jag tror alla var nervösa. Det är alltid nervöst, förklarade Paul. Fotbollen är viktig. Den symboliserar så mycket. Det ligger en historisk bakgrund, som gör det hela så mycket mer känsloladdat - religion och förtryck. Celtic är det katolska laget. Rangers det protestantiska. Och det har varit en stor fight religionerna emellan, historiskt sett.

Nu spelade de inte mot Rangers. Och hade de gjort det, hade jag nog svimmat av de starka känslorna och trycket på läktaren. Jag som tyckte det var enormt som det var nu. Mot ett litet fjuttigt tyskt lag.

En vrålande läktare. Den sjunger. Den skriker, och dömer. Och ett hörn av läktaren befolkas ständigt, varje match, av en enorm grupp människor, som NON STOP dansar och sjunger, 2 x 45 minuter, utan en andningspaus. De stöttar sitt team. Utan att vila.

Skottland har nog några av de mest hängivna fotbollsfansen i världen. Inte huliganer. Inte vildar. Men de har en känsloladdad stolthet. Paul berättade att jag måste gå på Celtic-Rangersmatch, om det kommer upp en sådan medan jag är här. Det finns ingenting som liknar det. Och jag tvivlar inte en sekund på det!

I halvleken tog Tommy in mig där celticfansen åt gratis köttfärspajer. "This is tradition", sa han, och satte maten i min hand. Jösses, jag åt en stor portion fish and chips dryga timmen tidigare. Men jag vill uppleva traditionen. Pajen var det faktiskt inget fel på alls. :-) Ute på läktaren kom Tommy med en svart dricka i en pappmugg - jag trodde det var kaffe. "It is tradition", sa han, och jag frågade vad det är. Luktade. "Det luktar buljong", sa jag. "Det är precis vad det är", svarade Maureen. Tjock köttbuljong, som man dricker ur stor pappmugg.

Jag drack allt. Det var manligt, tyckte Paul, och blev lite imponerad.

Första målet så studsade vi alla. Jag kramade Paul, som inte kunde studsa. Mina glasögon for åt fanders bland stolarna, och Tommy rufsade mig i håret. Jäcklarr vad glada vi blev! Och två mål blev det. Det blev seger, 2-0.

Efteråt bjöd Tommy på dricka - han hade vunnit lite pengar på tippning. Han är så otroligt trevlig och genomsnäll, och förklarade villigt allt som hände på planen för mig. Och jag vågar inte berätta för någon att jag faktiskt inte alls förstår vad han säger. :-p

Hemma igen var jag full av energi. Jag smittade Doris, och vi babblade på en stund, innan jag nattade henne och jag själv gick i säng.

Från och med nu tycker jag fotboll kan vara riktigt roligt och intressant. Jag är från och med nu Celtic-supporter. :-)

På fredagseftermiddagen hämtade jag och Doris upp Paul med bilen, och han visade mig sportcentret. Här fanns det spinningmöjligheter, sa han, och mitt spinnhjärta hoppade glatt! Vi placerade Doris i kaféet, med shortbread och te, och Paul visade mig runt. Sedan simmade jag en stund, medan Doris och Paul glatt vinkade från kaféterian. De var så nöjda så, de hade tidningar och fika, och Doris ÄLSKADE det - att vara där det är folk och rörelse, istället för framför TV:n hela dagarna. Det kändes jätteskojigt att alla fick ut något roligt av det.

Hemma igen fick jag snabbt se till att Doris och jag fick i oss något att äta, innan jag skulle tillbaka till Paul. Jag blev sen som vanligt... När man har att göra med Doris tar saker så mycket längre tid. Jag har inte riktigt lärt mig det där än. Till simhallen blev vi sena, för jag inte sa till Doris i tid (då kom hon på att hon ville ha te, macka, gå på toa, och allting.) Men den här gången blev jag lite sen pga. att det faktiskt var lite med tid. Från att jag släppte av Paul, hade jag 45 min på mig att köra hem i rusningstrafiken, äta, se till att Doris äter och har allt hon behöver, och sedan köra tillbaka i rusningstrafik. Dessutom jobbar en man med att mura trappan till grannarnas dörr - han heter Ben - och han är alltid glad och pratsam. Han har gett mig sitt nummer som jag kan ringa om jag behöver hjälp med något. Och när jag körde mot Paul, hade han precis slutat för dagen och körde i bilen efter mig. Han körde upp jämsides och sa att han måste fråga mig en sak. Så då fick jag försöka stanna vid sidan av vägen. Gaah, jag är ju redan sen, tänkte jag! Och det han skulle fråga var om jag hade pojkvän. :-p Han hade tydligen kört efter mig länge och försökt få kontakt. Pratade du i telefon? frågade han. Nej, men jag sjöng, svarade jag. ;-p

Som tur var led inte Paul någon nöd - han promenerade och tränade benet i det fina vädret. :-) Paul och jag skulle gå till hans favoritpub - han hade inte varit där på tre månader, så det var ett stort ögonblick för honom. Åter igen hade vi en fantastisk kväll - Paul är en otroligt intressant människa, som är lätt att prata med, och vi hade mycket intressanta och djupa diskussioner. Tiden bara flög iväg! Och det är så härligt att det är så, att ha en sådan bra kontakt med en medlem i värdfamiljen. Det är så viktigt med trygghet, förtroende och kommunikation.

Idag, lördag, gick jag upp kl. 8 på morgonen - jag skulle till nöjesfältet M&D's med Emma och hennes Au pair-vän Fabian (från Tyskland. Han bor granne med henne här i Skottland). Jag hann att Skypa lite med min svenska familj på morgonen - mamma, pappa och Kalle var samlade i vardagsrummet. Sedan åkte jag in till stan. Jag träffade upp Emma och Fabian, och vi tog en buss från den stora busstationen nära Buchanan street, som ledde direkt till nöjesfältet. Vi hade en fantastisk dag - vädret var med oss, även om molnen såg mörka ut ibland, kom det ingen skur över oss. (Förutom när vi åkte stock i vattenbanan ;-).) Det var ett litet nöjesfält, mindre än vi trodde, men med många olika roliga attraktioner. Det var lagom. Och det finns ingen engelsk översättning på det ordet. Men det var precis lagom.

Emma och Fabian är härliga personer, det var ett nöje att få dela den här upplevelsen med dem! Vi har alla barnet i oss, och kan konsten att ha skoj på ett nöjesfält. :-) Och vi gillade ungefär samma attraktioner. :-) Imorgon ska de till Ikea - vi ska träffas upp imorgon och åka tillsammans. Det ska bli jätteskojigt!

Vi avslutade med lilla fritt fall två gånger, innan vi tog bussen hem. Sådär ett lite lagom lugnt avslut. Vi tog en fika i Buchanan centrum, och gick till postkontoret för att köpa frimärken. På vägen sjöng jag och Emma på svenska psalmer. Folk vände sig om och tittade på oss som om vi vore galna. ;-) Vi var utanför postkontoret på minuten när de stängde - typiskt! Men vi gick in i en souvenirbutik, köpte vykort och frimärken där. Dit måste vi tillbaka - det fanns mycket att se, men jag hade tidspress att hinna med tunnelbanan. Jag hann med tunnelbanan, och svängde förbi Paul, för att hämta upp bilnyckeln jag droppat i hans brevlådefack denna morgon (han hjälpte Doris på morgonen), och för en trevlig pratstund. Sedan hem till Doris. Vi lyssnade på Edith Piaf, Ted och Lisa Ekdahl. Jag tror Ted var minst populär - hon sa ingenting illa om det, men sa att jag gärna fick byta om jag hellre ville lyssna på något annat. ;-) Lisa gillar hon! Men Edith är den störste. :-)

Imorgon kväll har jag erbjudit mig att skjutsa Doris och Paul till söndagsmässan. Det är av enorm betydelse för Doris, och det känns så bra att kunna göra någonting så viktigt för henne! Och jag ska få se hur en katolsk mässa ser ut - en ny upplevelse att lägga bland de upplevda. Jag ser fram emot det. :-)

Så nu har man bil...

Igår hade jag min tredje körlektion. Tredje gången gillt - läraren sa att hon inte såg någon anledning för mig att ta fler körlektioner, att jag skulle vara all right. Så på eftermiddagen promenerade jag över till Paul (det var fantastiskt väder, till råga på allt!), och hämtade bilen som jag har till mitt förfogande här - en vinröd Ford Fiesta. Den är mysig. :-)

Jag lagade hemgjord, matig och gräddig Pronto-soppa till Doris. Men medan jag hämtade bilen, hade hon ätit en macka, så hon var inte hungrig. Typiskt - inte bara det att hon äter lite - det är viktigt att hon äter annat än bara kakor och mackor. Men idag så åt hon den, och den fick MVG. :-)

Vi har en katt som smyger runt knutarna här i området. Doris tycker inte om den, för den smiter gärna in i huset om dörren står öppen. Jag jagade iväg den när den var på ingång i måndags. Och igår, dagen efter att jag jagat iväg den, satt den vid mina fötter när jag hängde tvätten och jamade. Mycket kelig. Jag tänkte att den ville ha mat, för den jamade så intensivt, men jag vågade inte ge den det, för att då skulle den hänga på tomten jämt! Det är en liten tunn, men välvårdad sak. Därför tror jag att det är en flicka. Jag kallar henne Fanny, efter katten i "The Winter Guest". Hon hälsade på idag också, kom och strök sig runt oss, när jag skulle skjutsa hem Paul med bilen. Följde efter oss med svansen i vädret. Hon går lite konstigt, som om hon inte kan hålla balansen ordentligt. Men som sagt - fin och välvårdad. Paul trodde han visste vilka ägarna var.

Fanny har blivit min lilla kompis, som jag kan prata vilket språk jag vill med. Ofta svenska, när jag är ensam i trädgården. :-)

Idag körde jag över och hämtade Paul, och tog med mig lite soppa till honom. :-) Han älskar hemlagade soppor, och jag hade så det räcker och blir över. Han följde med till Doris, vi snackade, såg till att Doris fick i sig middag, och promenerade kort i det fina vädret med henne (dvs. inte mer än 20 meter totalt). Vi gick till grannen med en bilnyckel som blivit hittad utanför deras hem. Den tillhörde inte dem. Så nu ligger den i ett kuvert hemma hos oss.

Idag lyssnade jag och Doris på min egenskrivna musik på kvällen. Hela skivan igenom. Hon älskade den! Och hon är en totalt ärlig madam, så det säger mycket! Jag ska fråga Paul om han kan hjälpa mig att göra en kopia till henne, det skulle hon gärna vilja ha. :-)

Imorgon ska jag, Paul, Maureen och William (Doris barnbarn - son till hennes dotter Anita) gå på fotbollsmatch - Celtic möter ett tyskt lag. Fantastiskt spännande, jag har aldrig varit på en fotbollsmatch förut! Och stämningen lär vara något att minnas - fotboll är en viktig sak för skottarna.

Heja Celtic! Henrik Larsson, the King of Kings!

Min första vecka i Skottland

Alla här är överens - det känns som om jag varit här mycket längre än en vecka. Doris uttryckte det som om att "det känns som om jag har känt dig i hela mitt liv". Allt är så naturligt! Allt är så okomplicerat! Det är så lätt att tala med familjen, och Paul och Maureen (hennes son och hans flickvän) är de snällaste, omtänksammaste och mest inspirerande personer jag träffat. Jag är i goda händer.

Och allt detta vet jag efter bara en vecka.

Och vad mer som hänt... Herregud. Jag har redan varit med på nyheterna. Och det är faktiskt sant.

Jag kom hit på måndagskvällen, och det blev en sen sänggång. Den första dagen (tisdagen) blev en städa-mitt-rum-dag och packa-upp-dag, för att komma i ordning. Sedan har veckan passerat snabbt.

Jag har haft två körlektioner, för att öva mig i att köra på fel sida av vägen. Första (på onsdagen) gick uselt - läraren fick till och med tala om för mig när jag skulle växla, så mycket hade jag att tänka på! Den andra gången (på fredagen) gick det mycket bättre - då kunde jag växla själv, och planera min körning. Det som jag tycker är svårt är att veta vem som har förtur, och var jag ska titta efter mötande bilar. Imorgon (tisdag) ska jag ha min tredje lektion. Förhoppningsvis gör jag lite framsteg då också.

Jag, Paul, Doris och hemtjänsten Anne-Marie var ute och åt på en restaurang nära Pauls hus på onsdag kväll. Mycket trevligt. Redan där kände jag hur lätt det var att umgås med dem. De frågade hur första körlektionen gick, och de uppmuntrade mig att ta så mycket lektioner jag behövde, bara jag kände mig säker. :-) Och det är generöst, för det är Paul som betalar.

På torsdag eftermiddag tog Anne-Marie mig till köpcentrumet, för att köpa matvaror. Jag hade gjort en matlista, och fått tillfälle att lära mig namn på lite matvaror, eftersom jag fick sitta vid datorn och slå upp de flesta av dem i en ordbok på Internet. Det var skönt att fylla kylskåpet med matvaror som man själv har valt. :-)

På fredagkvällen tog Paul ut mig för att visa en bra pub-gata, och vi gick till två pubar. Den första puben var på en mycket mysig gata - en gågata mellan vita, kalkade hus. Där fanns även en (vad jag kallar) kult-biograf; urmysig! På den gatan träffade Paul bekanta var 5:e minut! Alla känner alla, känns det som - en följd av den sociala natur skottarna har. :-) Den andra puben var vid den stora vägen. Jag och Paul hade intressanta och djupa diskussioner, och det kändes fantastiskt att vi kunde vara så öppna och ärliga mot varandra om så personliga saker. Det är det jag tycker är en av de bästa sakerna - att vi redan kommit varandra så nära, jag och min värdfamilj. :-)

På lördagen var det World Championships i Bagpipes. Jag träffade en annan Au pair-flicka, Emma, som också var från Sverige. Det var vårt första möte, men vi fann varandra redan den där första dagen. Vi hade det jättetrevligt på festivalen, som utspelade sig på Glasgow Green. Och vi hade inte varit där länge förrän vi fick en filmkamera upp i ansiktet. Det var från nyheterna, och de undrade om de fick ställa några frågor. Vi hann knappt tänka. Och så var det över. Och samma dag, kl. 18, var våra ansikten på tv-rutan på nyheterna på kanal 3, Stv. Paul spelade in det åt oss. :-) För vi hann inte hem att se det - Emma hade fått i sig gluten när hon åt potatisklyftor inne på festivalområdet, stax efter att vi kommit dit. Detta visade sig på eftermiddagen, och hon blev mycket dålig, och var tvungen att kräkas och vila. Vi tog det lugnt inne i en First Aid-barack, där det fanns fräscha hjälpmedel och möjlighet att vila. Vi försökte få tag på Emmas familj, men i allt ljud där på festivalen kunde de inte höra mobilen. Och när de hörde av sig, hade de trott att Emma redan hade tagit sig hem! Jag följde Emma till stationen, och hon hade redan fått färg på kinderna och kunde ta sig hem utan problem.

När jag skulle ta mig själv hem blev det lite problem - jag försökte hitta 11:ans busstation. Jag hittade där jag klivit av den, på väg in. Men i Skottland är det inte som i Sverige, att hembussen är på andra sidan vägen. Nejdå, jag frågade några säkerhetsvakter jag såg. Och de sa att det var en helt annan gata! Jag gick dit. Hittade bara en busshållplats. Och därifrån gick inte 11:an. Jag pratade med ett äldre och hjälpsamt par vid busshållplatsen, som försökte ge de bästa råd de kunde om hur jag skulle ta mig hem. Vilka bussar som i alla fall gick åt rätt håll. Men till sist var vi överens om att tunnelbanan till Hillhead var bäst. Så så blev det. Paul bodde nära stationen, det visste jag, så jag tänkte plinga på och fråga lite närmare om vägen hem.

Till Paul hittade jag ganska snabbt. Men ingen öppnade. Och ingen svarade på mobilen. Jag började gå, och chansa på den väg jag nästan säkert visste att jag skulle följa. Och fråga, fråga, fråga. Ingen visste vart min gata låg. Men jag fortsatte. Jag var ganska självsäker på att jag gick åt rätt håll ändå. Snart, snart, skulle väl någon veta? Jag kom till en gatukorsning, där alla hotellen är. Jag hade kört förbi där med bil och buss. Men åt vilket håll skulle jag? Jag frågade en dam. Och hon pekade åt ett håll, ett val genom uteslutningsmetoden. Och det var rätt! Jag var hemma kvart över nio/halv tio.

Och vägen var raka vägen från Pauls hus, utan att svänga. Efter det kommer jag alltid att veta det. Nyttig upplevelse.

Och vad mer jag lärt mig - skottar är generösa, hjälpsamma, glada och sociala. Vad jag inspireras att bli skotte!

Söndagen var lugn på förmiddagen, och på eftermiddagen träffade jag Emma, och vi shoppade lite i stadens centrum. Vi hade dryga två timmar på oss, och hann bara se två affärer - New look och Primark. Båda var mycket bra. Och Primark... vilken guldgruva! Så mycket snyggt - och allt är KOLLOSSALT billigt!

Jag hittade mig en höstkappa, ett par svarta jeans, tre koftor, en finklänning (som fungerar även till vardags). Allt detta för ca 900 kr. Och jag behövde det - på vägen ner hade jag en begränsning på 20 kg bagage. Jag prioriterade mina böcker. Så jag hade väldigt lite kläder med mig - och ett par av mina två byxor gick sönder första dagen, och jag upptäckte att jag bara hade en kofta med mig! Så koftor och byxor var prioritet. And I found it!

Och nu är det måndag. Sent på kvällen. Alltså exakt en vecka sedan jag kom hit.

Idag har vi fått Doris trapphiss installerad, så inatt får hon äntligen flytta tillbaka in i sitt gamla sovrum på övervåningen. Det ser hon fram emot! Hela dagen har jag mest gjort iordning det för henne i sitt nya sovrum, och dammsugit. Och fixat baksidan - nu är alla utemöbler rena, och stenarna skurade. Wow! Ingen annan Au pair-flicka hade fixat baksidan, så där känner jag mig glad och stolt. Tänk vad fint det blev! Jag ser fram emot nästa soliga dag. :-) Det regnar just nu... Jag skulle inte säga att det regnar jämt - nu i veckan hade vi en vacker eftermiddag, då jag, Doris och Paul fikade på baksidan, och helgen har varit strålande - men vad som är typisk Skottland är hur vädret förändras. Man vet aldrig vad man ska ha på sig - för det kan växla, från kallt till varmt och tvärtom. Jobbigt om man är i stan, och inte har ombytesmöjligheter. :-p

Och nu har jag alltså varit här i en vecka.

Sammanfattning av mina iakttagelser av Skottland och Glasgow:
- Människorna är underbara
- Vädret är ombytligt
- Det är nära till allting
- Allt är roligt!

Som det känns nu skulle jag lätt kunna stanna i ett helt år. Det känns nästan för kort att bo i detta underbara land endast fram till jul. Men det är så jag känner nu - vi får se vad framtiden har att ge mig här.