Min första vecka i Skottland

Alla här är överens - det känns som om jag varit här mycket längre än en vecka. Doris uttryckte det som om att "det känns som om jag har känt dig i hela mitt liv". Allt är så naturligt! Allt är så okomplicerat! Det är så lätt att tala med familjen, och Paul och Maureen (hennes son och hans flickvän) är de snällaste, omtänksammaste och mest inspirerande personer jag träffat. Jag är i goda händer.

Och allt detta vet jag efter bara en vecka.

Och vad mer som hänt... Herregud. Jag har redan varit med på nyheterna. Och det är faktiskt sant.

Jag kom hit på måndagskvällen, och det blev en sen sänggång. Den första dagen (tisdagen) blev en städa-mitt-rum-dag och packa-upp-dag, för att komma i ordning. Sedan har veckan passerat snabbt.

Jag har haft två körlektioner, för att öva mig i att köra på fel sida av vägen. Första (på onsdagen) gick uselt - läraren fick till och med tala om för mig när jag skulle växla, så mycket hade jag att tänka på! Den andra gången (på fredagen) gick det mycket bättre - då kunde jag växla själv, och planera min körning. Det som jag tycker är svårt är att veta vem som har förtur, och var jag ska titta efter mötande bilar. Imorgon (tisdag) ska jag ha min tredje lektion. Förhoppningsvis gör jag lite framsteg då också.

Jag, Paul, Doris och hemtjänsten Anne-Marie var ute och åt på en restaurang nära Pauls hus på onsdag kväll. Mycket trevligt. Redan där kände jag hur lätt det var att umgås med dem. De frågade hur första körlektionen gick, och de uppmuntrade mig att ta så mycket lektioner jag behövde, bara jag kände mig säker. :-) Och det är generöst, för det är Paul som betalar.

På torsdag eftermiddag tog Anne-Marie mig till köpcentrumet, för att köpa matvaror. Jag hade gjort en matlista, och fått tillfälle att lära mig namn på lite matvaror, eftersom jag fick sitta vid datorn och slå upp de flesta av dem i en ordbok på Internet. Det var skönt att fylla kylskåpet med matvaror som man själv har valt. :-)

På fredagkvällen tog Paul ut mig för att visa en bra pub-gata, och vi gick till två pubar. Den första puben var på en mycket mysig gata - en gågata mellan vita, kalkade hus. Där fanns även en (vad jag kallar) kult-biograf; urmysig! På den gatan träffade Paul bekanta var 5:e minut! Alla känner alla, känns det som - en följd av den sociala natur skottarna har. :-) Den andra puben var vid den stora vägen. Jag och Paul hade intressanta och djupa diskussioner, och det kändes fantastiskt att vi kunde vara så öppna och ärliga mot varandra om så personliga saker. Det är det jag tycker är en av de bästa sakerna - att vi redan kommit varandra så nära, jag och min värdfamilj. :-)

På lördagen var det World Championships i Bagpipes. Jag träffade en annan Au pair-flicka, Emma, som också var från Sverige. Det var vårt första möte, men vi fann varandra redan den där första dagen. Vi hade det jättetrevligt på festivalen, som utspelade sig på Glasgow Green. Och vi hade inte varit där länge förrän vi fick en filmkamera upp i ansiktet. Det var från nyheterna, och de undrade om de fick ställa några frågor. Vi hann knappt tänka. Och så var det över. Och samma dag, kl. 18, var våra ansikten på tv-rutan på nyheterna på kanal 3, Stv. Paul spelade in det åt oss. :-) För vi hann inte hem att se det - Emma hade fått i sig gluten när hon åt potatisklyftor inne på festivalområdet, stax efter att vi kommit dit. Detta visade sig på eftermiddagen, och hon blev mycket dålig, och var tvungen att kräkas och vila. Vi tog det lugnt inne i en First Aid-barack, där det fanns fräscha hjälpmedel och möjlighet att vila. Vi försökte få tag på Emmas familj, men i allt ljud där på festivalen kunde de inte höra mobilen. Och när de hörde av sig, hade de trott att Emma redan hade tagit sig hem! Jag följde Emma till stationen, och hon hade redan fått färg på kinderna och kunde ta sig hem utan problem.

När jag skulle ta mig själv hem blev det lite problem - jag försökte hitta 11:ans busstation. Jag hittade där jag klivit av den, på väg in. Men i Skottland är det inte som i Sverige, att hembussen är på andra sidan vägen. Nejdå, jag frågade några säkerhetsvakter jag såg. Och de sa att det var en helt annan gata! Jag gick dit. Hittade bara en busshållplats. Och därifrån gick inte 11:an. Jag pratade med ett äldre och hjälpsamt par vid busshållplatsen, som försökte ge de bästa råd de kunde om hur jag skulle ta mig hem. Vilka bussar som i alla fall gick åt rätt håll. Men till sist var vi överens om att tunnelbanan till Hillhead var bäst. Så så blev det. Paul bodde nära stationen, det visste jag, så jag tänkte plinga på och fråga lite närmare om vägen hem.

Till Paul hittade jag ganska snabbt. Men ingen öppnade. Och ingen svarade på mobilen. Jag började gå, och chansa på den väg jag nästan säkert visste att jag skulle följa. Och fråga, fråga, fråga. Ingen visste vart min gata låg. Men jag fortsatte. Jag var ganska självsäker på att jag gick åt rätt håll ändå. Snart, snart, skulle väl någon veta? Jag kom till en gatukorsning, där alla hotellen är. Jag hade kört förbi där med bil och buss. Men åt vilket håll skulle jag? Jag frågade en dam. Och hon pekade åt ett håll, ett val genom uteslutningsmetoden. Och det var rätt! Jag var hemma kvart över nio/halv tio.

Och vägen var raka vägen från Pauls hus, utan att svänga. Efter det kommer jag alltid att veta det. Nyttig upplevelse.

Och vad mer jag lärt mig - skottar är generösa, hjälpsamma, glada och sociala. Vad jag inspireras att bli skotte!

Söndagen var lugn på förmiddagen, och på eftermiddagen träffade jag Emma, och vi shoppade lite i stadens centrum. Vi hade dryga två timmar på oss, och hann bara se två affärer - New look och Primark. Båda var mycket bra. Och Primark... vilken guldgruva! Så mycket snyggt - och allt är KOLLOSSALT billigt!

Jag hittade mig en höstkappa, ett par svarta jeans, tre koftor, en finklänning (som fungerar även till vardags). Allt detta för ca 900 kr. Och jag behövde det - på vägen ner hade jag en begränsning på 20 kg bagage. Jag prioriterade mina böcker. Så jag hade väldigt lite kläder med mig - och ett par av mina två byxor gick sönder första dagen, och jag upptäckte att jag bara hade en kofta med mig! Så koftor och byxor var prioritet. And I found it!

Och nu är det måndag. Sent på kvällen. Alltså exakt en vecka sedan jag kom hit.

Idag har vi fått Doris trapphiss installerad, så inatt får hon äntligen flytta tillbaka in i sitt gamla sovrum på övervåningen. Det ser hon fram emot! Hela dagen har jag mest gjort iordning det för henne i sitt nya sovrum, och dammsugit. Och fixat baksidan - nu är alla utemöbler rena, och stenarna skurade. Wow! Ingen annan Au pair-flicka hade fixat baksidan, så där känner jag mig glad och stolt. Tänk vad fint det blev! Jag ser fram emot nästa soliga dag. :-) Det regnar just nu... Jag skulle inte säga att det regnar jämt - nu i veckan hade vi en vacker eftermiddag, då jag, Doris och Paul fikade på baksidan, och helgen har varit strålande - men vad som är typisk Skottland är hur vädret förändras. Man vet aldrig vad man ska ha på sig - för det kan växla, från kallt till varmt och tvärtom. Jobbigt om man är i stan, och inte har ombytesmöjligheter. :-p

Och nu har jag alltså varit här i en vecka.

Sammanfattning av mina iakttagelser av Skottland och Glasgow:
- Människorna är underbara
- Vädret är ombytligt
- Det är nära till allting
- Allt är roligt!

Som det känns nu skulle jag lätt kunna stanna i ett helt år. Det känns nästan för kort att bo i detta underbara land endast fram till jul. Men det är så jag känner nu - vi får se vad framtiden har att ge mig här.