Mån 15/11 - 2010
Jag städade lite på morgonen, så att när Mary kom, så kunde jag ta till vara på "avlastningen", och gå ut på promenad. Jag svängde förbi Paul, och han var hemma. När jag var där, ringde telefonen - det var sjukgymnasten som skulle komma och titta till Doris, så då tog vi bilen tillsammans dit för att vara där när det skedde. :-)
Efteråt offrade Paul sin eftermiddag för att hjälpa mig att hitta till skrivarkursen, så jag skulle kunna köra bil dit i fortsättningen. Det gick till på så sätt, att Paul körde dit, och under hela resan fick vi koncentrera oss på att inte prata, förutom om omgivningarna och hur jag lätt kunde memorera vägen... ;-) Jag var mycket koncentrerad - lokalsinne är inte riktigt min grej...
Vi hade en pratande GPS som hette Ingrid till vår hjälp. Paul berättade historien om varför hon hette Ingrid. Det var så att han och hans arbetskollega Christine var ute och körde, och hade hjälp av den GPS:en. Så skulle de ringa ett hotell och ställa lite frågor, och båda hörde att receptionisten hade EXAKT samma röst som GPS:en - båda reagerade på det. Receptionisten hette Ingrid, så då fick GPS:en också heta det. :-)
Ingrid var inge bra. Hon sa fel väg hela tiden, och vi var lite besvikna på henne... Jag fick koncentrera mig extra noga för att memorera Pauls väg, samtidigt som Ingrid ville annorlunda. Men efteråt kände jag mig ganska trygg ändå - jag trodde jag hade memorerat det... I alla fall; jag trodde att det fanns en möjlighet att jag skulle hitta rätt dagen efter!
Hemma hos Doris visade jag Paul bilder på facebook som mamma lagt upp om helgen då familjen var på besök. Paul tyckte de var jättefina. Han tycker mamma är en bra fotograf.
Jag och Paul började rensa ur köksskåpen, för att göra plats - vi hade alldeles för mycket saker stående på varje fri yta i köket, efter att köksskåpet försvunnit. Så vi började lite smått, och slängde sådant som Doris inte hade användning för, så vi kunde få in alla föremål i skåpen. Doris mår inte bra av stöket - det gör ju ingen. Vi hann inte mycket, men ett skåp i alla fall rensade vi ur!
Paul skjutsade mig så vi kunde köpa Digestive - Doris hade inga kvar, och hon behöver kakor vid sängkanten när hon vaknar på natten. Så det blev en hel del som vi lyckades fixa idag!
På kvällen såg jag på TV med Doris. Jag gick upp för att göra min Creative Writing-läxa också, eftersom jag hade läxa till dagen efter...
Sedan såg vi på Strausskonsert på TV:n.
Tis 16/11 - 2010
När Doris var okej hemma, tog jag bilen för att köra til min skrivarkurs själv... Lite nervöst... Jag struntade helt i att använda Ingrid, i rädsla för att hon skulle förvirra mig, eftersom hon tydligen inte alls tyckte om vägen jag skulle ta... Jag hade henne med mig i alla fall, men jag litade till mitt minne, och försökte hitta dit utan hennes hjälp. Den väg Paul hade visat mig var egentligen den lättaste, hade han sagt, med bara fem svängar.
Det gällde bara att jag kom ihåg vilka fem svängar det var... Det var ändå en resa som tog dryga kvarten!
Jag hittade dit utan att köra fel en enda gång - när jag kom till platserna, kände jag att jag visste att det var där jag skulle svänga. Och jag var där i mycket god tid, och hade fått parkering och allt! Toppen!
På kursen var det inte så mycket skapande idag, och inte så mycket läsande av verk heller - vi pratade mest om kommande utställningar.
På vägen hem svängde jag förbi affären och handlade på Morrison's - jag hade ju en kyl/frys att fylla!
När jag kom ur bilen där hemma, kom Fanny fram och hälsade på mig! Jag hade inte sett henne på jättelänge, det var mysigt att se henne igen. Hon blir alltid så entusiastisk när man kommer, och vill bli klappad. :-) Synd bara att jag hade så många matkassar att hålla reda på...
Hemma hängde jag tvätt, tvättade mera, och strök. En effektiv dag minsann!
Till middag lagade jag pasta till mig och Doris, med gröna ärtor och kokta morötter till. Doris åt som en myra, som vanligt... Ibland känns det som om det är bättre att inte laga mat till henne - då får hon i alla fall i sig ett (och kanske två, om man har tur!) korvbröd. Det hon åt till middag gav mindre energi än det... :-p Men det är viktigt att hon får i sig näring också! Hon är inte den som inte tar grönsaker på sin tallrik, vilket är bra. :-) Även om hon inte äter mycket, så är det någonting. :-)
Jag bloggade, innan vi såg Strauss tillsammans på kvällen.
Ons 17/11 - 2010
Efter att Doris stigit upp, och Mary anlänt, åkte jag för att möta upp Katia vid Hillhead - vi skulle möta upp Paul vid Toni Macaroni nere på Byers Road.
Katia är en au pair som fått problem med sin familj - de kan inte betala henne att stanna så länge som hon vill stanna, dvs. till slutet av februari. De kan bara betala henne 50 pund i veckan, och det är för lite för en au pair enligt förmedlingen. Katia skulle alltså åka hem till jul, och inte komma tillbaka, om det inte gick att lösa på något sätt, och Katia ville stanna tiden ut.
Så vi skulle träffa Paul för att kanske komma på en lösning som både Katia och Paul kunde tjäna på.
Paul hade haft lunchmöte på Toni Macaroni när vi kom, så vi skulle liksom "byta av" hans arbetskamrater. Paul var som vanligt glad att se en, och han gav mig en så varm blick; jag känner verkligen hur mycket han uppskattar mig och det jag gör för honom och hans mamma, och att jag gör stor skillnad för dem. Det ger mig så mycket energi, och jag blir så varm och inspirerad av att veta det.
Jag och Katia slog oss ner och fick te och kaffe. Där diskuterade vi hur vi kunde lösa Katias situation.
Paul hade förslaget att hon skulle stanna hos sin familj, eftersom hon faktiskt trivdes där. MEN att hon skulle jobba färre timmar, eftersom hon fick mindre i lön. De övriga timmarna hon behövde komma upp i för att få sin fulla veckolön, kunde hon jobba för Paul och Doris. Doris behövde sällskap, för att avlasta mig, och ev. vissa kvällar då jag inte var hemma. Och i övrigt letade Paul efter någon som kunde hjälpa han och Maureen med lite städning och sådant i deras hus. Så - det skulle säkert gå att komma upp i de timmar hon behövde varje vecka, så skulle Paul betala de resterande 25 pund som behövdes för att hon skulle komma upp i sin avtalade veckolön. Då skulle alla bli glada - hennes familj, au pairförmedlingen, Paul och Doris, och Katia framför allt.
Det tyckte vi lät som en bra plan. Men först skulle vi låta Katia och Doris träffa varandra, för att se om de gick ihop.
Så vi åkte hem till Doris, och Katia och Doris fick träffas. Efter ett tag gick jag och Paul "fixade lite i köket" en liten stund, för att lämna dem ensamma och se hur de trivdes ihop. De verkade prata på där ute.
Efter det skjutsade vi hem Katia, och åkte med Doris till tandläkaren. Vi skulle prova hennes nya löständer, och forma dem lite till... Tyvärr fick hon dem inte idag, hon skulle få vänta till nästa vecka... Men en bit på väg - snart kan hon känna sig bekväm med tänder i munnen igen!
Efter tandläkaren hämtade vi ut Doris mediciner, sedan skjutsade jag hem Paul - han hade mycket att göra.
Hemma hade vi en lugn kväll framför TV:n, och såg på Stauss.
Tors 18/11 - 2010
När Doris hade stigit upp, gick jag och handlade inför helgen. Sedan åkte jag och Doris till henne "klubb". Hon hade nyligen börjat gå på en torsdagsklubb för pensionärer, då de träffades och fikade, och hade olika saker som hände varje vecka.
Det här var tredje gången hon var där, tror jag. Första gången hade det varit musik - vuxna personer som gått på sånglektioner, men som ändå var amatörer, som fick tillfälle att uppträda och sjunga. Det hade Doris tyckt om - det var många äldre låtar som hon kände igen. Hon sjöng med på vissa låtar, och levde in sig i musiken... I slutet hade Paul kommit dit för att se hur vi hade det, och slog sig ner vid vårt bord, och var förvånad över hur organiserat det verkade vara. Han tyckte nästan det var lite bisarrt! Doris lutade sig mot mig, och frågade mig om jag inte tyckte det var roligt att en så ung person som Paul satt där mitt bland alla gamlingar... ;-) Haha, hon hade varit så rolig - hon frågade mig om jag inte var obekväm med så många gamlingar, och sa att om hon varit jag skulle hon "run like hell". ;-) Hon var lite nervös när jag gick iväg och betalade hennes medlemsavgift där i början - då klamrade hon sig fast vid armen på mig när jag kom tillbaka! Hon visste inte varför hon var där... Men som sagt, när jag satt där bredvid, och hon var med någon hon kände igen, kunde hon njuta av musiken.
Andra gången var förra veckan, då var inte jag med. Paul hade kommit dit, och sedan lämnat henne där, för att hämta upp henne när det var slut.
Och idag var vi där tillsammans igen. Hon som var ansvarig tyckte det var roligt att jag var tillbaka, och hon trodde Doris skulle trivas bättre också om jag var med.
Idag skulle barn från en skola komma och musicera. Det var alla möjliga sortes instrument - filoler, cellos, saxofoner, flöjter... Till och med säckpipa! Oj vad högt den lät i den lilla lokalen! Alla hoppade till!
Sista låten var förskräcklig - tre saxofoner, fyra klarinetter, två cellos, tre tvärflöjter... och alla blåste allt vad de hade, i olika toner... Doris gjorde miner i avsmak och förfäran och höll för öronen! Synen gav mig fnissattack, som jag gjorde allt i min makt för att kväva - jag ville inte att barnen skulle skämmas...
Hemma igen strök jag. Paul kom på ett kort besök. Jag åt paj till middag, bloggade, och hade TV-kväll med Doris och vi såg på Stauss igen. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar