Vecka fyra

Jag, Maureen, och Callie, på besök i Victoria Park, bara 10 minuter från Doris hus. Vi besökte det (Jag, Doris, Paul, Maureen, Maureens mamma, och Maureens mammas hund Callie). Vi besökte det på fredagseftermiddagen, efter tandläkaren, men före puben. :-)

Vacker kväll efter pub 1 (Pauls favoritpub) på fredagen. (Vi åkte till en annan - fotboll på TV, Skottland spelade. Vi hade missat den detaljen, och åkte ganska snart till en annan pub, så vi kunde prata. Vi åkte till den lugnare, den lokala på hörnet, där Paul jobbat en gång i tiden.)

Jag provar Doris nya solhatt, som hon fick på lördagen av Paul. Paul tänkte jag skulle slippa spänna upp paraplyet framför Doris, som jag gjorde en solig eftermiddag då jag och Doris njöt av vädret i trädgården.

De trevliga au pairerna från Au pair-träffen idag.

Getingarna är trötta nu. De flyger precis vid marken, och ger upp och somnar in. September är här. Men vädret är fortfarande fantastiskt. Idag är det femte dagen i rad som jag har på mig klänning - jag har alltid klänning här, om det är vackert väder. :-)

Veckan har flugit förbi ganska snabbt. Det har kanske inte hänt så mycket, mest rutin. Det är en lugn miljö. Ostressad. Jag tror att det är nyttigt för mig - jag som är van vid att planera varje minut av mitt liv. Ibland händer det inte så mycket. Och det är helt okej. Det är till och med skönt. :-)

Doris har varit sjuk denna vecka. Ovanligt förvirrad, hosta, inkontinens, instabilitet. Doktorn kom på måndagen, och hon började medicineringen för urinvägsinfektion. Hon har förmodligen haft den ett tag, men vi har trott att det varit framfall. Jag och Paul promenerade ner i det fantastiska vädret till apoteket för att hämta ut medicinen, som bara ligger fem minuter från huset, och satte oss på en låg mur och njöt av vädret. Det är så härligt att bara vara.

På måndagskvällen gick jag och Paul till puben. Denna vecka har jag varit på puben tre gånger totalt - jag och Paul blir aldrig klara med våra diskussioner! De andra två gångerna var fredagen och lördagen - på fredagen träffade jag hans äldsta vän, och även kollega. Hon hette Theresia, tror jag. Hon var så härlig! Vi fann varandra den kvällen, och jag ser fram emot att träffa henne på onsdag, när jag och Paul ska besöka Pauls jobb. Det ska bli så roligt att se en så viktig del av hans liv. :-)

På fredagen var vi hos tandläkaren igen, för att fortsätta projektet med att fixa nya löständer till Doris. Och jag fick påfyllning av det medel som ska lindra mina ilningar. De besvärar mig fortfarande! Tandläkaren Taco trodde att det skulle ta några veckor, men att det ska ge sig till sist. En bra sak med det - jag är inte lika känslig för obehag och smärta längre. Jag har blivit mycket tåligare! Vilket jag är enormt tacksam för!

Skottland har gjort mig tåligare, tålmodigare, öppnare, mer kärleksfull och SÅ lycklig! Tänk vilken tur jag har, som fått denna möjlighet att utvecklas, och bli den person som jag vill vara. :-)

Idag var det au pair-träff. Vi träffades för lunch på ett ställe som kallades Babbity Bowsters, som serverade mycket skotsk mat. Det var au pairförmedlaren Ruth och hennes man, och 7 andra au pairer! Jag åt Haggis (!), men en vegetarisk version. Jag tyckte om det - tanken är att jag ska vänja mig vid tanken på att pröva riktig haggis. Jag önskar att göra det någon gång, om jag vågar. Detta var ett steg mot det målet. :-)

Efter lunchen gick Ruth och hennes man, och vi au pairer spenderade eftermiddagen tillsammans. Vi gick till Glasgow green, och fikade i solen. Jag njöt av en kopp te och en STOR, kladdig chokladmuffins. MUMS!

Hem igen, och träffade Paul på gatan utanför hans hus. Han gav mig bilnycklarna (jag hade parkerat bilen hos honom på morgonen) och jag åkte hem för att hämta Doris, och sedan hämta upp Paul - vi skulle till kyrkan tillsammans. Jag kan inte kalla mig troende. Och definitivt inte katolik. Men det känns så härligt att gå, och titta på Doris lyckliga ansikte. Idag lyste det. Jag hade tagit med hennes halsband, och hon var så lycklig för det! Och idag gick hon upp för att ta emot nattvarden (normalt kommer de fram till oss efteråt, för att bespara Doris och Paul besväret att gå). Idag gick vi upp, och jag fick artigt tacka nej till nattvarden (jag är inte döpt katolik, och får inte ta emot den). Och efteråt kramade Doris min hand, och vaggade i takt till musiken. Hon var så lycklig! Så lycklig! Och det var så värmande att se.

Nu är vi hemma igen, och jag ska gå ner och mysa med Doris, med kvällsfika framför teven.

Sammanfattning av det som jag kommit underfund med denna vecka:
- Min värdfamilj har otroligt starkt förtroende för mig. Doris tar emot medicin - det gör hon inte från alla. Hon lyssnar på mig. Hon litar på mitt omdöme. Och hon uttrycker sin tacksamhet varje dag, i ord och i handling. Hon är en fantastisk kvinna - vi tycker så mycket om varandra.
- Paul har blivit en otroligt nära vän. Jag är så tacksam för att ha träffat honom.
- Jag klarar av att inte ha så mycket att göra vissa stunder. Jag känner inte krypet i kroppen att jag måste göra saker jämt.
- Jag känner mig SÅ stark i mig själv. Jag har hittat mig själv! Det kanske jag har gjort innan, men jag känner att jag utvecklar en starkare del av mig själv, och utvecklar den person jag är. Varje dag. Och det är stort!