Mer sjukhus, och lite skoj däremellan

24/9 - 2010
Mellan sjukhusbesöken satte vi upp Doris nya gardiner i vardagsrummet... Maureen köpte dem, jag strykte dem, och Paul dödade en geting i badrummet. ;-) Teamwork.

27/9 - 2010
Paul gjorde en gubbe vid trappen i hans hus av grannens post... :-)

29/9 - 2010
Vi var ett gäng au pairer som tänkte gå till den Botaniska trädgården tillsammans. Här har vi kommit fram till Hillhead - min tunnelbanestation. Felicitas, Fabian, Fabians pojke Leo och Celine - alla tysktalande. :-)

Regnet öste ner - tur att de hade växter i växthus, som vi kunde titta på. Och temperaturen var torkande, dessutom... Celine och Felicitas är lättade, när vi precis kommit in i växthuset...

Fabian och hans pojke... I det tropiskt varma rummet, där våra fuktiga kläder blev varmfuktiga...

Katia bakom ett blad...

Vackra växter.

Lunchdags, vilken vi avnjöt i en kyrka. Leo hade egen picknick.

Celine och Katia, med en tonfisksallad och en kycklingsallad.

Felicitas åt samma som mig - en tagiatellarätt med körsbärstomater och ruccola.

Leo stal allas vår uppmärksamhet...

Söta Leo... Skulle passa perfekt som ett hobbarn i Sagan om Ringen.

Leo hittade drinkmenyn...

30/9 - 2010
Träffade Emma och hennes pojke Ruairidh för en fika innan det var dags för hans lekgrupp, som jag följde med på... Det var jättemysigt!

På sjukhusfronten
På torsdagseftermiddagen klagade Doris på att hennes mediciner gjorde henne "sick". Det har vi hört förut, och tog inte på alltför stort allvar. Men när vi kom tillbaka på torsdagskvällen, hittade vi Doris i sjukhussängen, blossande röd i ansiktet, och hon kräktes hela tiden. Precis samma sak som tidigare - nu tredje gången, på tre veckor. Det är något som inte står rätt till.

Tur i oturen var att hon blev sjuk på sjukhuset - hon var där hon kunde få hjälp direkt, och slapp sitta och vänta i timmar hemma på husläkare och sedan ambulans och allt vad det innebär.

Och nu vill vi ha ett svar - nu måste de verkligen ta reda på - varför blir hon sjuk hela tiden, varje vecka? Det fanns en röntgen kvar som var planerad sedan innan, och nu blev det verkligen en nödvändighet.

Den visade sig senare visa ett otydligt resultat - det verkade som förstoppning igen på ena sidan av magen, och på den andra var det en förtjockning, som kunde vara en cancer... men det gick inte att säga på den svartvita röntgenbilden. Det var otroligt jobbigt att höra, särskilt för Paul... Jag är så glad att jag var där att trösta och lugna. Vi vet ju faktiskt inte säkert förrän en annan scan som skulle göras - en som ger en tydligare bild. Det som skulle göras var att Doris skulle dricka en vätska som rensar ur systemet så att bilden blir väldigt tydlig, och sedan dricka en dricka som gör att allt lyses upp på bilden - denna scan krävde med andra ord lite extra planering. Dagarna gick utan att vi fick reda på vilken dag denna scan skulle göras, och Doris blev mer och mer trött på sjukhuset och ville bara hem. Det var svårt att förklara för henne att hon måste stanna tills den sista scannen var gjord, och inte kunna säga en bestämd tid. Men så kom dagen - den skulle göras fredagen den 1 oktober, alltså igår. Och den gjordes. Och vi är nu i läget där vi väntar på ett resultat...

Så så ser det ut på sjukhusfronten. Doris är kvar på sjukhuset, men ser friskare ut än någonsin - full av skämt, glimt, och upprepar sig mindre än någonsin! Jag har aldrig sett henne i bättre form... Vilket är väldigt hoppfullt. Men nu väntar vi på resultaten... På måndag kan de komma...

Det som hänt annars

24/9 - 2010
Sandy hade åter igen kommit för att hjälpa till - denna gång med att sätta upp en gardinstång, dagen innan denna. På kvällen hade jag suttit framför TV:n och ätit middag utan att kunna dra för gardinerna... Och sett ett stort svart hål till mörkret utanför... och känt mig väldigt uttittad, med tanke på att lyset var tänt inne. Inte så mysigt. Så det var skönt att sätta upp gardinerna idag.

Mellan sjukhusbesöken åkte jag, Maureen och Paul hem till Doris med ett par gardiner som Maureen köpt. Jag strök gardinerna, och jag och Maureen turades om att stå på stege och fippla med dem och kolla hur de hängde och liknande. Paul kände sig lite missanpassad och frågade om han kunde göra något. Jag sa att jag hade ett manligt uppdrag till honom. Det fanns en geting i badrummet på övervåningen, och den behövdes tas bort därifrån (historien - jag borstade tänderna på morgonen, och hörde ett surrande ljud jag kände igen... och blev förvånad - var kom getingen ifrån?? Jag smet ut och stängde dörren om getingen, hoppades att den skulle hitta sin egen väg ut, som den kommit in. Senare förstod jag, när jag gick in i Doris sovrum - fönstret var öppet, sedan jag hade luftat när jag rensade ur garderoben i dagarna innan. Och den hade hittat in i badrummet därifrån.) "Det kan jag göra!" sa Paul, och frågade om jag ville ha den dödad eller guidad ut. "Guidad ut" sa jag, det är inte getingens fel att jag inte vågar ha den flygandes i huset. Men när Paul hittade den väldigt trött och utmattad, så den var tvungen att avlivas... Stackaren... :-(

Men gardinerna blev fina till slut - och vi tog bilder att visa Doris i sjukhussängen. Hon var mycket nöjd. :-) Bra köp Maureen - bara fyra pund för dem, och de passade mycket bra in i rummet!

25/9 - 2010
På lördagen var jag inne i stan tidigt för att träffa Fabian och Emma kl. 10 vid centralstationen. Vi skulle gå och fönstershoppa lite - Emma berättade att hon nu bestämt sig för att åka tillbaka till Luleå för gott, men ville köpa alla julklappar i Glasgow innan hon åkte hem. Det var tråkiga nyheter för mig och Fabian att Emma skulle åka... Vi kommer sakna henne. Men Emma själv mår bäst av att åka hem, så på samma gång gläds jag för hennes skull. :-)

Emma hade inte fått sin lön än, så vi gick i affärer för att kika på vad hon kunde tänka sig vilja köpa. Hon skrev upp en lista medan vi gick - "detta ska jag köpa till denna..." Väldigt smart, och effektivt! Sedan skulle hon komma tillbaka dagen därpå, när hon fått sina pengar, och köpa det som stod på listan. :-)

Vi skiljdes åt strax efter ett - jag skulle hem till Pauls hus och sedan följa med honom på sjukhusbesök.

26/9 - 2010
Tänk att man så ofta väntar till sista minuten med allting! I alla fall när det gäller vissa saker. Som att se en utställning på ett museum, som varit där sedan tidig vår. Självklart går man och ser den sista dagen den har öppet (eller rättare - näst sista, och dessutom en söndag...) Jag var inte ensam om detta. Kön sträckte sig lång lång lång... Jag följde den, och följde... gick ut ur museibyggnaden, ut på baksidan... Och där fortsatte den. Jag följde den vidare... och plötsligt ser jag Paul och Maureen i kön! Sicken tur - plötsligt fick jag en plats bredvid dem. De skulle hälsa på Doris på sjukhuset den eftermiddagen, och det var nu runt tolvtiden... Skulle de hinna stå i kön, se utställningen, äta lunch och sedan åka till sjukhuset? Vi stod och såg hur snabbt kön rörde sig, och lyckligtvis var det hyfsat. Vi stod kvar.

Den utställning det gällde hette Glasgow boys, och visade tavlor av killar från Glasgow som var verksamma i slutet på 1800-talet. De hade blivit kända under namnet "Glasgow boys", och denna utställning hade aldrig tidigare satts ihop i Glasgow. Så nog var det stort för invånarna att få se det, och de som missat det tidigare, stod nu i kön... (Senare, när jag pratat med Katia då vi var i Botaniska trädgården, sa hon att kön hade varit lika lång redan på fredagen, då hon varit där! Alla väntar till sista minuten, och alla går de sista dagarna...)

Vi kom in! Och vi gick i en trång kö runt salarna och såg på bilderna. Jag fick min favorit, som jag sedan köpte en miniatyr av i butiken på vägen ut. Det är en sådan tavla man vill hoppa in i. Det kommer vara ett fint minne. Och jag gillar att titta på den, länge länge. :-)

Paul och Maureen var snabbt tvungna att få i sig mat - till skillnad från mig, som ätit både frukost och lunch, hade de inte ätit något på hela dagen. Vi gick till ett fik mittemot konstmuseet, och Paul blev överförtjust när han såg att de hade hans absoluta favoritsmörgåsrätt på menyn (den var fransk, så jag minns inte namnet...) Och den var mycket god också, enligt honom. Han berättade att det funnits restauranger i Glasgow som haft den rätten, men att dessa lagt ner, och han hade saknat den rätten så mycket... Nu blev det en stor lycka för honom att den rätten fanns på ytterligare ett ställe - och så nära.

Efter det fick jag skjuts till Byers Road, och i uppdrag att köpa fikabröd till eftermiddagen, medan Paul var på sjukhuset - jag skulle träffa upp Fabian och Emma vid Hillhead strax efter fyra, och vi skulle alla hem till Paul och fika, och se filmklippet när Emma och jag var på nyheterna. :-) William var där hos Paul också, för att få hjälp med lite datasaker. Det var en trevlig fika. Sedan skjutsades Fabian och Emma in till centrala Glasgow, och William likaså. Sedan åkte jag och Paul på mässan, och sedan sjukhusbesök igen...

27/9 - 2010
Bara en kort förklaring av bilden, jag tycker den är lite söt... Paul har ett hus, som är delad i två lägenheter. Hans hus ligger på övervåningen, och trappan leder upp dit. Posten kommer till det gemensamma utrymmet, som är hallen där trappen finns. Och viss post tillhör grannen, och den lägger han på trappräcket ibland, när han plockar upp den och brevet visar sig vara till grannen. Den här gången blev det lite skojigare - det blev till en hatt på trappen. :-) Roligt för grannens barn att hitta! :-)

29/9 - 2010
Vi var ett gäng au pairer som skulle träffas kl. 11 för att gå till "den botaniska trädgården". Så jag åkte in till centralen för att träffa upp de flesta av dem - Fabian, Felicitas och Celine, och Fabians pojke Leo. Sedan visade det sig att den botaniska trädgården låg vid min tunnelbanestation... Bara att åka tillbaka från därifrån jag kom. ;-) Där träffade vi Katia, som också bor nära Byers Road på West end, och hon visade vägen, eftersom hon varit där förut.

Regnet öste ner, så att gå i trädgården var ingen höjdare. Som tur var har trädgården även växthus med blommor att titta på, så vi smet in där. Det första rummet doftade gott av kryddor, och de andra rummen hade mycket vackra blommor att bjuda på. Paul berättade vid ett senare tillfälle att växthuset prisats för att vara så välskötta, och var högt ansedda i hela Storbritannien.

Ett av rummet hade tropisk värme - toppen, tänkte vi blötisar. Men det var nästan lite för varmt, och i vår torkningsprocess blev våra fuktiga kläder VARMA och fuktiga - inte så mysigt, men vi fryste i alla fall inte!

Efter att ha gått igenom växthuset blev det lunchdags - jag tipsade om kyrkan som låg intill, som numera var en restaurang (och även en nattklubb i en annan del av den). Priserna var bra, och maten mycket väl godkänd. Detta visste jag eftersom jag dagen innan hade ätit lunch där med Paul. Dagen innan hade jag nämligen träffat Paul för att åka och titta på potentiella hotell för när mina släktingar kommer över i November för att fira morfars 80-årsdag. Vi hade kikat på två olika hotell, och tog en lunchpaus innan vi tittade på ett tredje, och sedan åkte vi till sjukhuset för eftermiddagsbesöket. Lunchen var mycket god - jag åt Fish and Chips, och Paul en hemgjord burgare. Det var hemgjort och gott - de hade även annat och nyttigare alternativ, men vi åt de lite tyngre maträtterna, eftersom energin behövdes för sjukhusbesöken.

Så detta berättade jag för au pairerna, och de tyckte det lät mycket bra. Så dit styrde vi våra steg.

Eftersom vi hade pojken, fick vi sitta i en annan del av restaurangen, på nedervåningen. Men det var mysigt där också, och inte alls mycket folk - faktum är att vi nog var ensamma. Servicen var jättebra - servitören var mycket artig och hade en mycket klassisk engelsk dialekt. Han kändes lite som ett butler. Oerhört bra service. Han bjöd oss på varmt bröd innan maten, och lät även pojken få bröd, fast han hade med sig egen mat.

Celine åt kycklingsallad, Katia tonfisksallad... Jag och Felicitas ville ha varm och mättande mat, så vi satsade på tagiatella med ruccola, körsbärstomater och pinjenötter... Mums! Fabian valde Fish and Chips, och jag sa till honom att han gjorde ett bra val, av erfarenhet. ;-)

Vi hade en trevlig, ostressad lunch, och roades av Leo. Han är en underbart söt pojke - tyvärr kunde jag inte prata med honom, eftersom han bara kan tyska. Men som så ofta med barn, så förstår man teckenspråken - Leo hade ett roligt sätt, att på varje fråga som ställdes till honom (på tyska), så svarade han med en nonchalant axelryckning... Så rolig. :-) Han är inte ens två år gammal. :-)

Efter lunchen var det snart dags för sjukhusbesök, så medan de andra au pairerna gick vidare för att gå på Art Gallery, så gick jag hem till Paul. Sedan blev det sjukhusbesök.

30/9 - 2010
Jag hade en date med Emma - kl. 10.30 skulle vi ses för en fika nära Pauls hus, eftersom hon sedan skulle till sin pojkes lekgrupp i närheten. Pojken går varje torsdag till en Gaelisk lekgrupp, eftersom han har gaeliska rötter från sin pappas sida, och det är precis i mitt område! Så Emma, som normalt bor söder om Glasgow och ganska långt borta, är alltså alldeles i mina krokar vid dessa tillfällen! Perfekt tillfälle att träffas!

Så vi gick till det mysiga fiket där jag träffat Paul och Stephanie strax efter lunch en dag, och där jag avnjutit världens godaste brownie... De hade en glutenfri mjuk kaka där till Emma, och jag provade en belgisk chokladtårta denna gång. MUMS!

Efter mysig fika följde jag med Emma till lekgruppen, för att vara med och kika lite, och prata med de andra vuxna där. Det var mycket trevligt!

Lekgruppen pågår mellan 12-15, och jag stannade bara till 13.40, eftersom jag skulle träffa Paul kl. 14, för att återigen försöka spela över mitt och Emmas nyhetsuppträdande på VHS. Paul hade varit tillbaka på jobbet denna morgon, men sa att han skulle vara hemma vid den tiden.

Men ingen där. Fick ett mess som sa att han skulle bli sen, och att vi skulle träffas på sjukhuset... Så jag tog bilen ner till Byers Road, och gick till biblioteket för att skaffa ett lånekort, och se om jag kunde låna Stolthet och Fördom eller någon annan mysig bok... De hade inte denna mysiga bok, men ett kort har jag nu!

Tillbaka till bilen och sedan till sjukhuset...

Paul hade varit med om lite tråkiga händelser tidigare på morgonen, så efter sjukhusbesöket åkte vi till Doris hus och pratade om det... Det känns så starkt, att ha den förmågan att lugna och få Paul att må bättre. Vi har så lätt att förstå varandra. Det är en del i vår fina vänskap.

Gick även på sjukhusbesök nummer två, med både Paul och Maureen. Och Paul mådde bättre nu också - saker hade löst sig. Skönt.

1/10 - 2010
Jag skulle träffa Paul för lunch på Cottiers, och diskutera Victors ankomst och planeringen för vår resa till Skye. På morgonen skulle han följa med William till Universitetet och hjälpa honom med lite argumentation och förklaringar. Så William dök också upp på Cottiers, vilket var trevligt. Vi hade en rolig lunch, där Paul på ett kärleksfullt och skämtsamt sätt försökte få William att erkänna att han var ansvarig för att ha förstört hans favoritskiva, och för en parkeringsbot på Ford Fiestan. Han berättade för mig att William hade sagt att det var mitt fel, att jag hade suttit på skivan... William protesterade mot denna anklagelse. ;-)

Och det visade sig till slut att det var jag som var ansvarig för parkeringsboten - när jag parkerade på Byers Road dagen innan, för att få mitt bibliotekskort, trodde jag att det var en gratisparkering... Ajdå...

Efter lunch och toféepudding (som William beställde, men vi snyltade på), gick vi tillbaka till Pauls hus för att åter igen försöka spela över nyhetsinslaget på VHS... Utan framgång. Och så blev det åter igen dags för eftermiddagens sjukhusbesök.

Jag gick även på kvällssjukhusbesöket, med Maureen och Paul. Var lite nere, eftersom jag hade starkt sockersug som inte gick bort hur mycket socker jag än stoppade in mig, och eftersom jag hade haft ett samtal med mamma under eftermiddagssjukhusbesöket som var lite småsurt. Paul märkte min nedstämdhet, och han är så snäll - tröstade mig med mess senare på kvällen. Han känner mig väl.

Idag kommer Victor! Jag kommer gå på eftermiddagssjukhusbesöket, och efter det blir det in till stan, för att träffa min Victor. <3