Fotboll, simhall, pub och nöjesfält...

På torsdagskvällen gick vi och tittade på när Celtic spelade Utrecht på Celtics stadio. Vi åkte dit i god tid, och åt Fish and Chips där på plats. Det var faktiskt gott. :-)

Jag var nervös. Maureen var nervös. Jag tror alla var nervösa. Det är alltid nervöst, förklarade Paul. Fotbollen är viktig. Den symboliserar så mycket. Det ligger en historisk bakgrund, som gör det hela så mycket mer känsloladdat - religion och förtryck. Celtic är det katolska laget. Rangers det protestantiska. Och det har varit en stor fight religionerna emellan, historiskt sett.

Nu spelade de inte mot Rangers. Och hade de gjort det, hade jag nog svimmat av de starka känslorna och trycket på läktaren. Jag som tyckte det var enormt som det var nu. Mot ett litet fjuttigt tyskt lag.

En vrålande läktare. Den sjunger. Den skriker, och dömer. Och ett hörn av läktaren befolkas ständigt, varje match, av en enorm grupp människor, som NON STOP dansar och sjunger, 2 x 45 minuter, utan en andningspaus. De stöttar sitt team. Utan att vila.

Skottland har nog några av de mest hängivna fotbollsfansen i världen. Inte huliganer. Inte vildar. Men de har en känsloladdad stolthet. Paul berättade att jag måste gå på Celtic-Rangersmatch, om det kommer upp en sådan medan jag är här. Det finns ingenting som liknar det. Och jag tvivlar inte en sekund på det!

I halvleken tog Tommy in mig där celticfansen åt gratis köttfärspajer. "This is tradition", sa han, och satte maten i min hand. Jösses, jag åt en stor portion fish and chips dryga timmen tidigare. Men jag vill uppleva traditionen. Pajen var det faktiskt inget fel på alls. :-) Ute på läktaren kom Tommy med en svart dricka i en pappmugg - jag trodde det var kaffe. "It is tradition", sa han, och jag frågade vad det är. Luktade. "Det luktar buljong", sa jag. "Det är precis vad det är", svarade Maureen. Tjock köttbuljong, som man dricker ur stor pappmugg.

Jag drack allt. Det var manligt, tyckte Paul, och blev lite imponerad.

Första målet så studsade vi alla. Jag kramade Paul, som inte kunde studsa. Mina glasögon for åt fanders bland stolarna, och Tommy rufsade mig i håret. Jäcklarr vad glada vi blev! Och två mål blev det. Det blev seger, 2-0.

Efteråt bjöd Tommy på dricka - han hade vunnit lite pengar på tippning. Han är så otroligt trevlig och genomsnäll, och förklarade villigt allt som hände på planen för mig. Och jag vågar inte berätta för någon att jag faktiskt inte alls förstår vad han säger. :-p

Hemma igen var jag full av energi. Jag smittade Doris, och vi babblade på en stund, innan jag nattade henne och jag själv gick i säng.

Från och med nu tycker jag fotboll kan vara riktigt roligt och intressant. Jag är från och med nu Celtic-supporter. :-)

På fredagseftermiddagen hämtade jag och Doris upp Paul med bilen, och han visade mig sportcentret. Här fanns det spinningmöjligheter, sa han, och mitt spinnhjärta hoppade glatt! Vi placerade Doris i kaféet, med shortbread och te, och Paul visade mig runt. Sedan simmade jag en stund, medan Doris och Paul glatt vinkade från kaféterian. De var så nöjda så, de hade tidningar och fika, och Doris ÄLSKADE det - att vara där det är folk och rörelse, istället för framför TV:n hela dagarna. Det kändes jätteskojigt att alla fick ut något roligt av det.

Hemma igen fick jag snabbt se till att Doris och jag fick i oss något att äta, innan jag skulle tillbaka till Paul. Jag blev sen som vanligt... När man har att göra med Doris tar saker så mycket längre tid. Jag har inte riktigt lärt mig det där än. Till simhallen blev vi sena, för jag inte sa till Doris i tid (då kom hon på att hon ville ha te, macka, gå på toa, och allting.) Men den här gången blev jag lite sen pga. att det faktiskt var lite med tid. Från att jag släppte av Paul, hade jag 45 min på mig att köra hem i rusningstrafiken, äta, se till att Doris äter och har allt hon behöver, och sedan köra tillbaka i rusningstrafik. Dessutom jobbar en man med att mura trappan till grannarnas dörr - han heter Ben - och han är alltid glad och pratsam. Han har gett mig sitt nummer som jag kan ringa om jag behöver hjälp med något. Och när jag körde mot Paul, hade han precis slutat för dagen och körde i bilen efter mig. Han körde upp jämsides och sa att han måste fråga mig en sak. Så då fick jag försöka stanna vid sidan av vägen. Gaah, jag är ju redan sen, tänkte jag! Och det han skulle fråga var om jag hade pojkvän. :-p Han hade tydligen kört efter mig länge och försökt få kontakt. Pratade du i telefon? frågade han. Nej, men jag sjöng, svarade jag. ;-p

Som tur var led inte Paul någon nöd - han promenerade och tränade benet i det fina vädret. :-) Paul och jag skulle gå till hans favoritpub - han hade inte varit där på tre månader, så det var ett stort ögonblick för honom. Åter igen hade vi en fantastisk kväll - Paul är en otroligt intressant människa, som är lätt att prata med, och vi hade mycket intressanta och djupa diskussioner. Tiden bara flög iväg! Och det är så härligt att det är så, att ha en sådan bra kontakt med en medlem i värdfamiljen. Det är så viktigt med trygghet, förtroende och kommunikation.

Idag, lördag, gick jag upp kl. 8 på morgonen - jag skulle till nöjesfältet M&D's med Emma och hennes Au pair-vän Fabian (från Tyskland. Han bor granne med henne här i Skottland). Jag hann att Skypa lite med min svenska familj på morgonen - mamma, pappa och Kalle var samlade i vardagsrummet. Sedan åkte jag in till stan. Jag träffade upp Emma och Fabian, och vi tog en buss från den stora busstationen nära Buchanan street, som ledde direkt till nöjesfältet. Vi hade en fantastisk dag - vädret var med oss, även om molnen såg mörka ut ibland, kom det ingen skur över oss. (Förutom när vi åkte stock i vattenbanan ;-).) Det var ett litet nöjesfält, mindre än vi trodde, men med många olika roliga attraktioner. Det var lagom. Och det finns ingen engelsk översättning på det ordet. Men det var precis lagom.

Emma och Fabian är härliga personer, det var ett nöje att få dela den här upplevelsen med dem! Vi har alla barnet i oss, och kan konsten att ha skoj på ett nöjesfält. :-) Och vi gillade ungefär samma attraktioner. :-) Imorgon ska de till Ikea - vi ska träffas upp imorgon och åka tillsammans. Det ska bli jätteskojigt!

Vi avslutade med lilla fritt fall två gånger, innan vi tog bussen hem. Sådär ett lite lagom lugnt avslut. Vi tog en fika i Buchanan centrum, och gick till postkontoret för att köpa frimärken. På vägen sjöng jag och Emma på svenska psalmer. Folk vände sig om och tittade på oss som om vi vore galna. ;-) Vi var utanför postkontoret på minuten när de stängde - typiskt! Men vi gick in i en souvenirbutik, köpte vykort och frimärken där. Dit måste vi tillbaka - det fanns mycket att se, men jag hade tidspress att hinna med tunnelbanan. Jag hann med tunnelbanan, och svängde förbi Paul, för att hämta upp bilnyckeln jag droppat i hans brevlådefack denna morgon (han hjälpte Doris på morgonen), och för en trevlig pratstund. Sedan hem till Doris. Vi lyssnade på Edith Piaf, Ted och Lisa Ekdahl. Jag tror Ted var minst populär - hon sa ingenting illa om det, men sa att jag gärna fick byta om jag hellre ville lyssna på något annat. ;-) Lisa gillar hon! Men Edith är den störste. :-)

Imorgon kväll har jag erbjudit mig att skjutsa Doris och Paul till söndagsmässan. Det är av enorm betydelse för Doris, och det känns så bra att kunna göra någonting så viktigt för henne! Och jag ska få se hur en katolsk mässa ser ut - en ny upplevelse att lägga bland de upplevda. Jag ser fram emot det. :-)